Doing Time

Doing Time
Kazuichi Hanawa
Fanfare/Ponent Mon

Om du någon gång undrat över hur det vore att sitta i ett japanskt fängelse så är Doing Time av Kazuichi Hanawa fantastiskt upplysande. Fullständigt realistisk, känns den så verklig att du nog faktiskt kan låta bli att hamna där själv. Du vet ändå redan precis hur det är.


Kazuichi Hanawa gillade skjutvapen. Enligt intervjun som inleder Doing Time förstår jag det som att han aldrig ägde några riktiga vapen, utan endast modeller och luftpistoler. Icke desto mindre hade han då, under mitten av 90-talet, inget tillstånd. I kombination med japanska myndigheternas upplevda behov av att statuera ett exempel för att komma till rätta med ökad smuggling från ett sönderfallande Ryssland till Japans nordligaste ö Hokkaido dömdes han därför överraskande till tre års fängelse.

Doing Time är för mig unik. Inte för att den handlar om fängelser eller ens för att den är självbiografisk, utan för att den är upplagd på ett sätt som påminner mer om dokumentärfilmer och facklitteratur än biografier. Övergripande intrig saknas i stort sett helt och stora översiktsbilder liknande de i en faktabok för barn som för mina tankar till Joe Kaufman. Det understryks såklart än mer av att första kapitlet pryds av en klistermärkesliknande illustration av en flicka som läser en bok, med undertexten ”Illustrated Story for Good Children”.

I Japan tror man på att skrämma sina
barn till väluppfostran.

Barn har nog tämligen svårt att relatera till Doing Time och författarjagets inledande kamp för att handskas med sin nikotinabstinens. Till slut löser han bristen på cigaretter med att imitera rökning med hjälp av ett suddgummi som tändare och lite hoprullat tidningspapper som cigarett.

Vem behöver nikotinplåster?

Stora delar av boken ägnas också åt att beskriva vad man äter i fängelser. De eviga måltiderna i kombination med mycket stillasittande gör att rädslan för fetma är överhängande. Fångarna får olika kvalitet på riset beroende på hur väl deras fånggrupp skött sig, vilket skapar ett grupptryck och ger fångvaktarna ytterligare maktövertag. Även rätten att få se på TV eller en biovisning går att fötjäna för de fångar som är extra nitiska och följer alla rutiner.

Nästa sida fortsätter på samma sätt,
med undantaget att ruta fyra saknas.

Som mest intressant blir det när Kazuichi diskuterar huruvida det verkligen är så hemskt att sitta i fängelse. Man slipper oroa sig fundera över saker som räkningar, att råka bli arbetslös eller att behöva laga mat. Det enda man ger upp är sin frihet och ibland snuddar man vid tanken att det enda som egentligen är negativt med fångenskap är medvetenheten om att man inte är fri. Kunde man på något sätt bli av med medvetandet och bli mer som en gris på en bondgård skulle livet i fängelset vara ett lyckligt liv. Jag tror inte att det är Kazuichi Hanawas avsikt, men när jag läser Doing Time kan jag inte låta bli att fundera över om samma sak är sant även för oss som lever utanför fängelsemuren och om vi är fria varelser eller inte.

Att sitta I fängelse är lite som att bo i en skog.
Tydligen.

Det enda negativa med Doing Time är den olyckligt låga kvaliteten på tryckningen. Dessvärre släppte limmet i bokryggen så fort jag öppnade den, samtidigt som trycket aldrig fäst på en av sidorna. Det kan såklart vara ett måndagsexemplar, men vid en sökning efter recensioner av boken fann jag att minst en av de recensenterna har haft samma problem.