Uzumaki

Uzumaki
Junji Ito
Galago

Uzumaki är en av de mer intressanta svensköversatta verken på senare tid. Mig veterligen har renodlad skräckmanga tidigare aldrig publicerats på svenska, men skulle jag ha fel blir jag hemskt gärna rättad.

Japan har en stark tradtition av läskiga berättelser. Faktum är att det är något av en sommartradition att berätta spökhistorier eftersom de kalla kårarna anses svalka i sommarhettan. Det är därför föga förvånande att det finns en uppsjö av skräckmanga. En av de största, som jag säkert återkommer till i senare inlägg, är Kazuo Umezu och det är också han som varit förebild till Junji Ito.

Snigelskådning är som fågelskådning.
Bara långsammare.

Uzumaki betyder ungefär ”malström” eller ”strömvirvel” och är egentligen en samling kortare historier som alla utspelar sig i samma stad och på något sätt involverar spiraler. I den allra första historien får vi höra om en familjeman som blir alltmer fascinerad av just spiraler. Det börjar relativt oskyldigt med att han sitter helt uppslukad av ett snigelskal eller skapar en virvel i badkaret innan han hoppar i. Hans beteende urartar dock snart i allt vildare försök att forma saker, och hans egen kropp, till spiralformade mönster.

Det här kan jag se mig själv göra.

Junji Ito använder seriemediet effektivt för att skapa lagom äcklande scener som biter sig kvar på näthinnan i stora dubbeluppslag. När man inte kan förlita sig på det filmtekniska skräckgreppet att låta något plötsligt dyka upp i bild ackompanjerat av ett kraftfullt ackord ställer det stora krav på berättarteknik för att historien skall bli riktigt läskig. Och riktigt rädd blir jag väl i ärlighetens namn aldrig, snarare är det just en krypande känsla av galenskap som påminner mig lite om ett par H.P. Lovecraft-noveller som genomsyrar berättandet.

Korkskruvslockar är så 2005

Uzumaki är behändiga tre volymer lång, varav de två första i skrivande stund finns översatta till svenska av Galago. Junji Ito gör dessutom ett bra jobb vad gäller att hålla konceptet fantasifullt, trots att han låst in sig själv ganska rejält med tanke på spiraltemat. Vare sig det är mordiska spirallockade frisyrer eller skolelever som förvandlas till sniglar så är det underhållande. Det går förstås att diskutera om inspirationen är hämtad från numerologi och det gyllene snittet i stil med Darren Aronofskys Pi, men ärligt talat så vore det nog väl spekulativt. Till syvende och sist nöjer jag mig nog med att konstatera att jag också tycker om att titta på strömvirvlar i badkar. De är hypnotiserande på något sätt.

Lilla snigel akta dig?
Akta dig för stora snigel!

Återstår förstås att se om Uzumaki verkligen svalkar i den stundande sommarvärmen.

K-On!

K-On!
Kakifly
Yen Press

Det här är en manga som till större delen gör mig mysglad. Fyra gymnasietjejers vardag som hobbymusiker ger lättsam läsning som, dessvärre, stundtals grumlas av halvsuspekta undertoner.


K-On! är en så kallad 4-koma (läses yon-koma). Det är den japanska motsvarigheten till västerländska seriestrippar, som Gustaf, Rocky eller, för den delen, nätstrippar som xkcd. Istället för att läsa dem från vänster till höger som vi gör läser man dem uppifrån och ner, med början längst till höger. Föga förvånande har en 4-koma alltid fyra rutor.


Vi får i K-On! följa ett antal flickor på japans motsvarighet till gymnasiet, med det gemensamt att de alla är med i samma klubb. I Japan förväntas det av alla elever att de deltar i en aktivitet efter skolan. Det kan vara klubbar med till exempel sport-, kultur- eller konstinriktning och bygger mycket på elevernas eget engagemang. Titeln K-on! är en förkortning för Kei-ongaku, vilket är aningen svåröversatt, men ungefär betyder ”lättsam musik”. I Japan används det dock som en särskiljare för att beteckna musik som inte är ”klassisk” eller, kanske mer exakt, inte är västerländsk konstmusik. Just det svåröversatta gör såklart att skämten ofta kräver viss förståelse av japansk kultur och populärkultur, men Yen Press har inkluderat ett antal fotnoter som förklarar sådant som är särskilt svårförståeligt. Så - Slut på dissekeringen av terminologi.

Karaktärernas namn är inspirerade av
medlemmarna i (ganska svårtillgängliga) P-Model

Mangans huvudperson, den något virriga Yui Hirasawa, halkar in i klubben på ett bananskal, men finner sig snabbt till rätta trots att hon aldrig spelat ett instrument, utöver kastanjetter. Klubben är nära att bli nedlagd men eftersom Yui går med får den fyra medlemmar, vilket är minimum för att få existera. Hon, och vi, lär känna och blir nära vän med Ritsu, Tsumugi och Mio, alla med smått stereotypa personligheter. Just det stereotypa klarar sig såklart bättre än annars eftersom det här trots allt är en 4-koma.

Alldeles för få band har
heldedikerade kastanjettspelare.

Det skumma med 4-koma som K-On!, Lucky Star och Azumanga Daioh är dock att skämten sällan är sådär explosivt roliga. Istället genomsyras sidorna av någon slags nostalgisk längtan till en svunnen tid. Det ger en varm lyckokänsla i magen som ligger som ett jämnt filter, snarare än att generera explosiva gapskratt. Det är en orosfri och trygg tillvaro att ta tillflykt i, med vänskap och värme som centrala teman.

Kastanjettspelare nöjer sig
inte med mindre än det perfektion

Tyvärr är också sexism ett lite för centralt tema i K-on!. Den håller sig borta precis så mycket att det skall vara uthärdligt, men serien skulle klarat sig mycket bättre om inte skaparen känt sig tvungen att inkludera skämt om karaktärernas olika bröststorlekar. Japansk och svensk kultur är såklart annorlunda och jämställdhetsdebatten förs på ett helt annat sätt där än här, men när jag sitter med den varma känslan sprungen ur en härligt konstruerad nostalgi kring ungdomens sorglöshet kan jag ibland på grund av innehållet ibland plötsligt istället känna mig som en pervers gubbe. Det blir i K-on! extra sorgligt eftersom den, utan påtvinganden kring kropps- och beteendeideal skulle kunna vara fin inspiration till tjejer som vill starta ett band. Speciellt med tanke på att den innehåller något av en enkel grundkurs i musikteori.

Namnet till trots har Mio väldigt
lite med Astrid Lindgren att göra.

Killarnas frånvaro i K-On! är också intressant. Det finns, åtminstone i de första två volymerna, inte en enda manlig karaktär. Ämnet killar diskuteras inte ens flickorna emellan. Det gör såklart att K-on! klarar Bechdel-testet med råge, men då demografin med tanke på vissa av skämten åtminstone till viss del verkar vara manlig är det inte utan att man undrar. Min hobbyhypotes, helt utan vetenskaplig grund, är att det kan bottna i tanken på att som manlig läsare få ha flickorna för sig själv. Det finns ingen rival att tävla med eller, för den delen, att projicera sig själv på. Det hela bottnar förmodligen också till tämligen stor del i det lätt komplexa moe-begreppet, men det är en diskussion och redogörelse som kräver sitt alldeles egna blogginlägg.

Med tanke på Fukushima-olyckan kanske sista
rutan blir verklighet snart #Too_Soon

Allt det här är förstås spekulationer och tolkningar. Det viktigaste för mig är ändå att jag blir glad av att läsa Kakiflys K-On!. En semiintressant parentes är att jag när jag såg pseudonymen ”Kakifly” naivt antog att den kom från japanskans ”Kaku” (att skriva) och engelskans ”Fly” (att flyga), som i att texten fick vingar. Istället visade sig namnet vara en omskrivning av ”Kaki-furai” – det vill säga ”Friterade ostron”, vilket författaren dessutom kommenterar att han inte tycker om. Japanska är ett skitskumt språk.

I’ll Give it my All... Tomorrow

Shunju Aono har fångat medelålderskrisen med massor av humor och kanske en del värme. Gränsen för huruvida jag skrattar åt eller med någon har sällan varit så rakbladstunn.

I’ll Give it my All... Tomorrow
Shunju Aono
Viz Signature

Huvudpersonen i Shunju Aonos I’ll give it my all... Tomorrow är Shizuo Ogura, en 40-åring som tog jobb på ett företag när han var 25 och utan att ha tänkt på det plötsligt arbetat där i 15 år. Fast besluten att göra något minnesvärt av sitt liv slutar Oguro sitt jobb och bestämmer sig för att bli mangatecknare.

Oguros självbild vid 20 visar sig
senare vara sådär sann.

Eftersom Oguro inte är särskilt talangfull vare sig på att berätta historier eller teckna bor han hos sin åldrande far tillsammans med sin dotter. Det är inte klart om Oguros fru dött eller lämnat honom, men fadern och dottern gör det möjligt för vår medelåldershjälte att förfölja sin dröm, eller snarare, gör det möjligt för honom att spela tv-spel och bli distraherad av annat hela dagarna.

I’ll give it my all... Tomorrow har förmodligen en hel del självbiografiska drag, men med alla Shunju Aonos brister uppförstorade under lupp på ett närmast kariktyraktigt vis. I en intervju berättar Aono om att han kom igång med tecknandet ganska sent, men vi talar då om 20-årsåldern i motsats till Oguros 40. Oguros första verk, Kaleidoscope, som faktiskt vinner ett specialpris utan att bli publicerat delar dessutom namn med Shunju Aonos egna debutmanga.

Vem kunde anat?

I’ll give it my all... Tomorrow är också lite slarvigt tecknad, men på ett medvetet slarvigt sätt. Mina försök att hitta svar har lett mig till det japanska begreppet ”heta-uma” (ungefärligt översättning dåligt-bra, eller kanske fulsnyggt). Det handlar i högst oprecisa ordalag om att konstnären frångår sin kunskap om anatomisk korrekthet och rena linjer för att skapa något mer personligt med ökad effekt. Tittar vi på svensk samtida seriekonst är exemplen på ”heta-uma” i min mening fler än motsatsen: Liv Strömquist och Nina Hemmingsson för att ta de två första jag kommer på.

Jag är personligen ordentligt kluven till vår protagonist Oguros ansatser. Jag tycker det är fullständigt rätt att våga lämna något stabilt men tråkigt för att prova något osäkert och spännande. Man har, föga överraskande, de facto bara ett liv på sig att prova saker. Samtidigt skär det i mig på ett härligt sätt när Oguro ständigt slöar bort sin dröm på oväsentligheter, pinsamt medveten om att jag själv saknar disciplinen jag vill se hos honom och att jag också startat löjligt många fler projekt än jag avslutat. Oguro är liksom något på spåret, men lyckas hela tiden välja fel vägskäl. Ändå blir han inte nedslagen längre stunder. Det är som om något i hans psyke stålsätter honom och möjliggör ett fortsatt liv trots att folk omkring honom ser hans existens som ett misslyckande.

Oguro imponerar på de han kan

Det är på det här viset I’ll give it my all... Tomorrow representerar något sällsynt bland mangavärldens arketyper. Huvudpersonen i nästan varje annan serie är antingen framgångsrik, samt oerhört driven och fokuserad, eller någon om ger illusionen av att vara lite misslyckad, men som egentligen sitter på en enorm potential. I’ll give it my all... Tomorrow handlar om mänsklighet. Förvisso något av en parodi på sådan, men på ett sätt som framhäver kvaliteter. Kvaliteter vi kanske inte är så stolta över.

Det går att läsa smakprov på I’ll Give it my All... Tomorrow här

Black Blizzard

Black Blizzard
Yoshihiro Tatsumi
Drawn & Quarterly
Bilder läses från vänster till höger

Yoshihiro Tatsumis hårdkokta noir-historia Black Blizzard från 1956 är något så ovanligt som en avslutad manga i en enda del. En intressant och snabbläst historisk utblick över seriekonsten.

1956 är ganska tidigt vad gäller serier. Marvel Comics hade i USA ännu inte börjat göra vare sig Fantastiska fyran eller X-men och Osamu Tezuka hade bara ett par år tidigare börjat teckna Astro Boy. På den tiden var det i Japan vanligt med ”hyrbibliotek”, som fungerade på ungefär samma sätt som hyrfilmer men med serier/böcker som medium istället för film.

Den första sidan i Black Blizzard består av bara en ruta med en bild av en kedja i en våldsam storm. Därefter skildras en klassisk detektiv i trenchcoat som går uppför en trappa mot en lägenhet där någon sitter och spelar piano. När polisen kommer in i lägenheten bryter mannen vid pianot ihop och erkänner mord.

Någon som erkänner så villigt
är aldrig riktigt skyldig.

Mannen, Susumu, hamnar på ett tåg på väg mot rättegång, bevakad av polisen och hopkedjad med en förhärdad brottsling. Stormen utanför orsakar dock ett jordskred och tåget spårar ur, varpå de båda flyr från olyckan. Susumu känner skyldighet att stanna kvar, men övertygas av fången han handfängslats vid. Kedjan i ruta ett får sin förklaring.

Kedjan är en symbol för ödet.
Kanske.

Historien utvecklas sen, vi får reda på de båda männens historia och på 127 sidor hinner mycket avhandlas. Som bokens baksidestext i medveten kiosklitteraturstil förmedlar på baksidan:
A Mysterious MURDER...
Star-crossed LOVE...
Secret IDENTITIES...
A deadly GAME of chance...
Two CONVICTS on the lam...
ALL BOUND BY FATE, ALL COLLIDING ON ONE STORMY NIGHT!

A deadly GAME of chance

Boken är ganska lyxig. De 16 första sidorna är helt I färg och boken avslutas med en intervju med skaparen Yoshihiro Tatsumi. Tatsumi är idag 76 år gammal, men när Black Blizzard tecknades var han inte mer än 21. Han medger, kanske lite väl blygsamt, i intervjun att han nog tycker det är lite pinsamt att hans gamla verk grävs fram och publiceras i våra dagar. Han berättar också om just färgsidorna och att det var kutym att färglägga eftersom manga då sågs som primärt riktat mot barn. När sedan medelåldern på läsaren ökade fasades också färgsidorna ut. Jag personligen kan inte låta bli att undra över hur andra medier som film hade utvecklats om samma resonemang hade gällt där...

Notera hur stenarna verkar tränga
ut från sidan. Helt utan 3D-glasögon!

Det går också att läsa ett par provsidor av Black Blizzard på Drawnandquarterly.com