A Bride's Story

A Bride’s Story
Kaoru Mori
Yen Press

Kaoru Mori har är nog mest känd hos oss i Sverige för Emma och Shirley. I första delen av hennes A Bride’s Story har hon fått ihop något av det mest kompetenta jag fått äran att uppleva rent hantverksmässigt. Det här är för mig grundläggande mangaperfektion.

Kaoru Mori har enligt en inkluderad kort självbiografisk serie två övergripande intressen som följt henne ända senda biblioteksbesöken på mellanstadiet. Det ena, viktorianska hembiträden i 1800-talsmiljö, rönte henne så pass stor framgång att två av hennes serier, Emma och Shirley till och med svensköversattes för ett par år sedan, någonstans mitt under boomen för japanska serier. Det andra intresset, nomadfolk kring sidenvägen i Centralasien, har hon mig veterligen inte fått utlopp för förrän här i A Bride’s Story.

Historien utspelar sig liksom Kaoru Moris tidigare historier på 1800-talet och handlar om Amir Halgal, en tjugoårig kvinna från en nomadstam som blivit bortgift till en bofast familj. På allra första sidan träffar hon sin tilltänkte för första gången, med överaskningen att han bara är tolv år gammal! Själv har jag känslan av att i nio fall av tio hade en författare använt det här upplägget för att förmedla ett budskap om kvinnligt förtryck och det fruktansvärda i att inte låta människor själva välja vem de vill gifta sig med. Kaoru har en mycket mer avslappnad hållning till företeelsen och faller inte i fällan att fördöma en kultur från en annan tid för att deras kultur och känsla för vad som är en moralisk handling råkar skilja sig från hennes egen. Det är helt enkelt bara ett annat sätt att ordna sitt samhälle och min åsikt är att denna fördomsfria utgångspunkt hedrar henne.

Enda kritiken någon framför om åldern är
att Amir borde börjat föda barn tidigare

Istället för att fördöma så får vi istället en väldigt varm historia. Amir och hennes unge brudgum Karluks förhållande liknar i mångt och mycket en relation mellan storasyster och lillebror. Amir är också tämligen frigjord och är, på grund av hennes nomaduppväxt, en högst kapabel jägare med pil och båge.

Perfektion i C-dur

Just jaktscenen i bokens inledning är bland det mest kompetenta jag någonsin upplevt i serieväg. Känslan av fart och fokus hos Amir på hästryggen och harens flykt får mig verkligen att hisna och är så fantastiskt skildrad över tre sidor att det helt enkelt inte går att beskriva. Det kapslar på något sätt in essensen i vad det är serier kan göra som få andra medier kan.

Nästa sida. Man kan känna pilen träffa.

En sak som jag egentligen inte vill ta upp, men som i det glåmiga ljuset av barnpornografidomen mot Simon Lundström hela tiden ligger som ett filter över min läsning av A Bride’s Story är åldersskillnaden mellan Amir och Karluk. Allt är på det hela taget väldigt oskyldigt, men lite mer än halvvägs in i första volymen när de båda sover i en jurta kysser de varandra och, eftersom Amir är van vid nomadliv och vet hur man undviker kyla, sover efteråt nakna i samma säng. Tanken att den här scenen skulle vara olaglig att titta på är förstås befängd, men att tanken kring den över huvud taget slår mig säger något om hur bisarr vår strävan efter beskyddandet av något slags värnlöshetens idé blivit.

Utnyttjar Amir den unge Karluk?
Bara Ecpat vet.

Skall man säga något där, i en normal värld, A Bride’s Story brister så är det förmodligen i Amirs karaktär. Åtminstone så här långt är hon i det närmaste gudalik med bara positiva egenskaper och massor av styrkor. Hennes enda svaghet i första volymen är att hon oroar sig lite för mycket när Karluk får feber. Jag är dock beredd att ge Kaoru Mori en rejäl chans att utveckla både berättelsen och karaktärerna i betydligt fler volymer, speciellt med tanke på hur lyxig utgåvan från Yen Press är. Någon som är mer påläst om 1800-talets Centralasien kan säkert hitta både en och två brister i Kaorus porträttering, men för en naiv nybörjare som mig är det här på det hela taget definitivt en lyxig chokladtryffel bland allt lösgodis på marknaden.

Moyasimon

Moyasimon
Masayuki Ishikawa
Del Rey

När man ser dokumentärer om japanska serier poängteras dett nästan alltid vilken bredd det finns. Man pratar om manga för barn, för vuxna, för hemmafruar, kontorsarbetare och matlagningintresserade. Masayuki Ishikawas Moyasimon är precis ett sådant bevis på utbud – En manga om ett jordbruksuniversitet.

Huvudpersonen i Moyasimon heter Tadayasu. Han är egentligen ganska ointresserad av att bli något särskilt på Tokyos jordbruksuniversitet, men han har en gåva – Tadayasu kan se och kommunicera med bakterier. Bakterierna representeras i serien som små söta figurer med stora huvuden och små kroppar och är mer eller mindre som gjorda för att tillverka små mobil- och nyckelringsprydnader av. Bakterierna finns också ofta med i marginalerna, ackompanjerade av små texter om vad de har för hobby eller sådant de tycker illa om.

Baciller, eldflugor, de är
tydligen inte så olika.

Historien hinner inte mer än börja innan Tadayasu och hans barndomsvän Kei hamnar mitt i vad som verkar vara en mordutredning. En kvinna vid namn Hasegawa har försvunnit från campusområdet och inte setts till på sex månader och polisen utesluter inte mord eller dråp som ett möjligt scenario. Därför blir skräcken desto större när Tadayasu och Kei i en dunge hittar en pinne nedstucken i marken med namnet ”Hasegawa” inristat. Har de hittat hennes döda kropp!?

Här vilar Hasegawa...s jästa säl.

Nej, det har de såklart inte, och det framkomer snart att Hasegawa lever och att hon tillsammans med en professor på skolan begravt en säl och helt enkelt märkt ut platsen för att kunna gräva upp den senare. Så varför har de gjort det? För att inuti sälens kropp finns ett antal fåglar, som när de fått jäsa i en sälbuk i sex månader blir till ”Kiviak” – en delikatess som jag efter beskrivningen Kei ger är väldigt obenägen att provsmaka...

Professorn föreläser så vilt om suspekt mat att
hans pratbubblor tränger upp dig mot väggen.

Stora delar av första volymen av Moyasimon handlar om olika sorters jäst och jästa livsmedel. Allt från alkohol, som egentligen går att beskriva som ”jästbajs”, till natto avhandlas och till och med vår svenska surströmming nämns på ett hörn. Om viljan finns kan man som nybörjare i bakterievärlden helt klart lära sig en hel del om hur olika jäsningsprocesser fungerar. Man får också veta en del om hur nyttiga bakterier är och att bacillskräck är en av de fånigaste, och mest kontraproduktiva, fobier som finns.

Lactobacillacea brottas med viss tunnhårighet.
Väldigt artig dock.

Det finns också ett ekologiskt tänk hos Masayuki Ishikawa. Den första japanska volymen av Moyasimon gavs ut på 100% återvunnet papper och dessutom med bläck gjort från soyabönor. Jag gillar verkligen tanken att låta själva bokens material vara en del av budskapet och berättandet, även om den engelsköversatta utgåvan med största sannolikhet inte följt samma mönster.

Förmågan att se bakterier kan skapa
viss oro i smutsiga miljöer.
Observera bakterierna i marginalen!

Tadayasus förmåga utnyttjas på det hela taget mest till att ge professorn olika möjligheter att föreläsa, även om Tadayasu räddar många från rejäla obehagligheter genom att upptäcka att maten på skolan, till skillnad från de trevliga jäsningsbakterierna innehåller E. coli. Det här dock väldigt långt ifrån en renodlad faktabok - fokus ligger allt som oftast på att underhålla och utveckla relationerna mellan Tadayasu och det mer eller mindre spretiga nätverk som omger honom. Det är egentligen minst lika mycket en kompishistoria om mer eller mindre galna upptåg under studietiden som det är en propagandatitel för hur intressant det kan vara med biologi och jordbruk.

E. coli: Söt men dödlig...

Slutligen vill jag be om ursäkt för den dåliga kvaliteten i bildexempeln. Jag skyller på scannerproblem som förhoppningsvis är åtgärdade inom kort.

Vad är manga?

Någon som driver en blogg med titeln ”Manga - En blogg om japanska serier” borde rimligen ha viss koll på vad begreppet manga innebär. Jag tänkte med det här inlägget prova om jag verkligen klarar av att göra en sådan definition.

För att inleda: Manga på japanska är helt enkelt bara japanskans motsvarighet till det svenska ”serier” eller det engelska ”comics”. För en japan benämns alltså alltifrån Dragonball och Action Comics till Kalle Anka & Co som manga. Vad jag är ute efter att definiera är därför snarare hur personer utanför Japan använder begreppet manga, med fokus på ett svenskt, eller för den delen västerländskt, perspektiv och hur jag förhåller mig till detta.

För att göra detta har jag djärvt försökt dela in synen på vad som är manga i tre strömningar, alla med sina egna bekymmer, och även om jag främst placerar mig själv under en av dem lägger jag inte nödvändigtvis någon värdering i huruvida någon av definitionerna skulle vara objektivt bättre eller sämre än någon annan.

Den konstnärliga definitionen
Bygger på att man kan avgöra huruvida en serie är manga eller inte genom att se på hur karaktärerna är ritade. Jag inkluderar här de som argumenterar för att manga definieras av till exempel ett speciellt sätt att rita ögon, flickor eller stora tvåbenta robotar.

Denna definition är nog den vanligaste hos gemene man, men brottas med stora problem vid något slags bestämning kring vad som är manga och inte. Det blir en kvalitativ och högst subjektiv bedömning där jag personligen upplevt det som besvärligt att se något egentligt användningsområde som, när man går på djupet, inte leder till ändlösa diskussioner och hårklyverier.

Nämnas bör att det här är den enda av definitionerna som möjliggör att man kan sitta och ”teckna manga” utan att för den delen samtidigt rita serier. Det innebär också att begrepp som ”mangainspirerade teckningar” blir väldigt urvattnade eftersom allt man själv anser falla inom ramen för manga per definition gör det. Även om andra inte anser att teckningen gör det.

Den dramaturgiska definitionen
Bygger på föreställningen att det finns en japansk berättarteknik, ett sätt att berätta en historia med hjälp av bilder, text och rutor och att denna skiljer sig från exempelvis en amerikansk eller en fransk berättarteknik.

Exempel på företeelser som man skulle kunna inkludera i en japansk berättarteknik är antalet rutor och/eller ord per sida, något som jag upplever är märkbart lägre än i västerländska serier. Det skulle här vara spännande att göra en kvantitativ studie med jämförelser för att få mer tillförlitlig information. Andra exempel är formen på rutorna, eller rent av bristen på dem, hur man använder ”bleeds” (ung. illustrationer utan ram som når hela vägen ut till kanten på sidan - jag har tyvärr aldrig stött på någon vedertagen svensk motsvarighet till begreppet).

Symbolspråk spelar också in här. I västerländska serier indikeras ofta en sovande karaktär av en följd av ”zzz” eller, i till exempel Lucky Luke en såg som sågar i en trästock. I en manga är det istället vanligt att låta karaktären ha en bubbla som går ut från näsan för att indikera sömn. De här sakerna visar på tydliga kulturella skillnader i hur seriernas symbolspråk fungerar och är ett starkt argument för denna definition.

Besvärlig blir den dramaturgiska definition när man kommer till personer och verk som rör sig i gränslandet. Vad kallar man exempelvis Doing Time eller I’ll Give it my All... Tomorrow? Låter man den japanska berättartekniken bli bred nog för att omfatta dessa, eller skall man kalla dem, och alla andra japanska serier som inte faller inom ramen för den japanska berättartekniken för något annat? Och i så fall vad?

Definitionen är helt klart användbar, men det är för mig lite förvirrande att referera till en berättarteknik på ett annat språk. Jag kan inte komma på någon icke koreansktalande som hänvisar till sina serier som ”manhwa”, eller icke fransktalande som hävar att det de tecknar är ”Bande dessinée” vilket råkar vara de båda ländernas ord för det svenska ”serier”. Man skulle i dessa lägen kanske snarare mena att ens berättarteknik är inspirerad av, eller försöker efterlikna, den man traditionellt förknippar med Korea respektive Frankrike än att plocka in ländernas respektive termer.

Definitionen har anhängare i till exempel Åsa Ekström som argumenterar väl för detta sätt att se på manga på sin blogg hos Bokus.

Den geografiska definitionen
Här görs en betydligt mer svart-vit indelning där manga helt enkelt är synonymt med serier som som skapats i Japan av japaner. Till synes är det här en bekväm indelning, där det sällan råder tvivel om huruvida något är manga eller inte. För att ett begrepp skall vara riktigt användbart behöver det definiera något på ett sätt som gör att det inte lämnar behov av ytterligare definitioner och på ett sådant vis fungerar den geografiska definitionen väl.

Vi behöver här inte heller oroa oss över att manga är något som kan komma att förändras så att sådant som tidigare fallit inom definitionen nu hamnar utanför. Det är min upplevelse att det går tydliga trender även inom Japan för hur man tecknar exempelvis ansikten, där 60-talets Disneyinfluerade Tezuka-stil har stora skillnader med hur ansikten tecknas idag.

Dock är definitionen såklart inte perfekt då den endast tar hänsyn till en enda parameter. Vad gör vi här med utomjapanska tecknare som tecknar sådant som är till förväxling likt kommersiell strömlinjeformad manga? Bedömningen blir här rimligen hård och utan gråzon – Dessa verk är inte manga - och det kan vara en onödig klumpig kantighet.

Drar vi denna diskussion ännu längre hamnar vi till slut i en lite obekväm diskussion om nationstillhörighet. Kan en person som är född i Sverige men bosatt i Japan med japanskt medborgarskap teckna manga, eller måste man vara född där? Och skulle en person som är född i Japan, men som emigrerat utomlands teckna manga? Det börjar här, beroende på svar, snabbt lukta av en lagom unken rasdiskussion.

Var står jag?
Själv lutar jag främst åt den geografiska definitionen av manga, just för att den borgar för minst antal missförstånd. Dock, eftersom det inte riktigt finns något konsensus kring hur man använder begrepet manga, har jag mer och mer helt frångått begreppet för det mer otvetydigare ”japanska serier”. Det är till stor del därför bloggens adress är just japanska-serier.blogspot.com med ordet manga bara representerat som katakana. Med det sagt är såklart serier från andra länder fortfarande intressanta. Jag älskar seriemediet och läser gärna verk från alla olika kulturer, bara inte i samma utsträckning.

Med tanke på hur vitt skilda olika japanska serier är från varandra går det förstås att ifrågasätta huruvida det ens är meningsfullt att driva en blogg med temat japanska serier. Man kan anse att det vore lika gott att skriva om alla sorters serier, oberoende av geografi. Jag har nog inget riktigt tillfredställande svar på detta, men misstänker att förklaringen har flera bottnar. Det kan vara att japans serieindustri är så ofantligt stor att det helt enkelt räcker som tema? Eller så lever jag kvar i något slags naiv exotifiering av en kultur som är mystisk och spännande?

Säkert spelar båda in, men min främsta gissning är att det samspelar med att världen idag är så fragmentariserad med så otroligt mycket information om varje givet ämne. För att kunna veta så pass mycket om något att man kan drömma om att våga se sig själv som en auktoritet måste man helt enkelt skala bort och fokusera - spetsa sin kompetens - och det råkar helt enkelt vara så att ämnet japanska serier är ett av de jag blivit minst trubbig på.

Ashen Victor

Ashen Victor
Yukito Kishiro
Viz Graphic Novel
Sidor läses från vänster till höger

Yukito Kishiro har i en kort historia utforskat världen han skapat för Battle Angel Alita ytterligare. Ett snyggt och brutalt noir-drama i förvånansvärt västerländsk stil.

Ashen Victor är en ganska kort historia med ett betydligare mindre episkt tidsspann än vad som verkar vara normen inom japanska serier och kan därför snarare liknas med en novell än en roman. Historien utspelar sig tidigare än de i Battle Angel Alita och präglas av en känsla att världen är på väg att spåra ur. Hunvudpersonen är en man vid namn Snev, en Motorball-spelare som åtminstone ger illusionen av att ha en fäbläss för krascher.


Så vad är Motorball? Någorlunda kort sammanfattat handlar det om ett slags futuristisk kappkörning på rullskridskor runt en bana. Dessutom räcker det inte att köra fortare än alla andra, utan man måste också ha kontroll över en boll – därav Motorball. Deltagarna är alla cyborger – Människor med robotkroppar och rullskridskorna är såklart motordrivna vilket ger hastigheter på över 300 km/h. Deltagarna får tacklas och slåss varför krascher inte är något ovanligt, men bilden ges av att Motorball är på väg mot ett allt våldsammare håll där stora tunga maskinkroppar, överdrivet våld och steroider blir en allt tyngre inslag på bekostnad av teknik, skicklighet och finess.

Man tycker att det går utför med
samhället även på 2500-talet

Snev är, eller var, en löftesrik Motorball-spelare som råkade ut för en olycka där en man klättrade in på arenan i stil med vad som ibland händer även i evenemang i vår värld. Istället för att bli nedbrottad av säkerhetsvakter blev dock mannen påkörd av Snev, vars robotkropp demolerade mannen i ett moln av... ja ni förstår. Sedan dess hemsöker mannen Snevs psyke under loppen och får honom att krascha gång efter gång. Krascher är såklart precis lika fascinerande som någonsin (ursäkta den låga kvaliteten på klippet) och eftersom framtidsteknologin tillåter åskådare att koppla ihop sitt medvetande med en spelare når Snev trots bristen på sportslig framgång viss popularitet i sin negativa spiral som ”Kraschkung”.

Maratonmannen hinner
Inga 42 195 m.

Ashen Victor är väldigt annorlunda tecknad för att vara en japansk serie och Yukito Kishiro har hämtat väldigt mycket inspiration från Frank Millers Sin City, både i estetik och persongalleri, en machovärld där kvinnliga karaktärer mest förekommer i form av prostituerade. Starka kontraster mellan svart och vitt, stort fokus på händelser i samhällets yttre gränsland, och till och med en stor muskelklump till varelse vid namn Marvin.

Som hämtat ur Sin City

Battle Angel Alita

Battle Angel Alita
Yukito Kishiro
Viz Graphic Novel
Sidor läses från vänster till höger

Battle Angel Alita utspelar sig någonstans på 2500-talet där gränserna mellan maskin och människa har suddats ut till en flytande gråskala. Mer eller mindre mänskliga hjärnor placeras i ännu mer eller mindre högteknologiska kroppar i ett härligt virrvarr av cybernetik.


Första volymen av de totalt nio i Yukito Kishiros Battle Angel Alita var en av de första japanska serierna jag läste på engelska. Det var ungefär tio år sedan, jag gick på gymnasiet, och den här texten riskerar därför att präglas av något slags nostalgiskt skimmer. Idag äger jag samtliga volymer sedan länge, men jag minns hur jag skrev ut kapitel i smyg från skolans skrivare, dels för att slippa läsa den på en datorskärm och dels för att jag på något sätt ville ha den. Som min egen.

I Yukito Kishiros framtidsvärld lever de rika mer eller mindre oåtkomliga i en enorm svävande stad - Tiphares. Under Tiphares ligger vad som i den engelska översättningen kort och gott kallas för ”The Scrapyard” – eller ”Skrotupplaget” på svenska där de mindre belevade lever i en intressant blandning av övervakningssamhälle och total anarki. Förbrukade resurser från det rika Tiphares dumpas från hål på undersidan ner till marknivå där de hamnar på enorma skrotberg. Just på en sådan skrothög börjar Battle Angel Alita med att skrotupplagsdoktorn/-mekanikern Daiskue Ido hittar en trasig bortkastad robotkropp med kvinnliga proportioner som han tar hand om och döper till Alita.

Vansinnesskrattet ger Frankenstein-vibbar

Eller snarare, han döper den till Alita i Viz engelska översättning. På japanska heter nämligen Alita ”Gally” och den japanska originaltiteln på hela serien är Gunnm. Ändringen från Gally till Alita skulle kunna bottna i att L och R (liksom B och V) på japanska motsvarar samma ljud, eller snarare ett ljud någonstans mellan L och R som är rätt knepigt för oss västerlänningar att få till. Viz kan därför ha tolkat Gally som Gary och bestämt sig för att det vore ett lite för opassande namn på en kvinnlig huvudperson. Ett kuriöst stickspår med liknande problematik är Kousuke Fujishimas romantiska komedimanga Oh My Goddess! som (mycket) löst baseras på nordisk mytologi och då främst de tre ödesnornorna Urd, Verdandi och Skuld. Den mest prominenta av dessa är Verdandi och eftersom just V och R ställer till det i japanskan fick hon istället det lite mer sötsliskiga namnet Belldandy.

Så med det i åtanke är ”Alita” ett helt okej val.

Yukito Kishiro är inte den mest subtile

Ido reparerar Alita och vill till en början på klassiskt manér låsa in henne för att skydda henne från världens brutalitet. Hans missriktade omtanke kollapsar dock snart då Alita har en komplex historia som hon inte minns, men som sakta men säkert nystas upp i takt med att hon återupptäcker dolda, för världen bortglömda, stridskonster – Den mytomspunna Panzerkunst. Yukito Kishiro verkar älska tyska, bollar gärna med referenser till filosofer som Nietzsche och inkluderar ofta små pseudovetenskapliga förklaringar till hur de fantastiska sakerna i Alitas värld fungerar.

Battle Angel Alita är ofta rätt våldsam

Alita som karaktär är ombytlig, ena sekunden självsäker, andra gånger sårbar och grubblande, nästa naiv och på gränsen till flirtig. Möjligen är tanken att spegla den dubbla förvirringen i hennes inre - okunskapen över vem hon är, och hennes yttre – De ständiga reparationerna och byten av kroppar. Möjligen gillar Yukito Kishiro omväxling och ser Alita som något av en möjlighet att skapa sin idealkvinna. Tecknarstilen och berättartekniken är dock i mina ögon oklanderlig. Yukito Kishiro har en nästan magisk känsla för estetik, både vad gäller stillbilder och att avbilda rörelser och det gör att Battle Angel Alita är en manga jag tenderar att plocka fram gång på gång med jämna mellanrum.

En sund själ i en ny kropp

Ett givet tema genom volymerna är föga förvånande definitionen av vad som konstituerar en människa i motsats till en maskin. Främst är dock Battle Angel Alita ute efter att underhålla och man står aldrig och stampar speciellt länge. Ena sekunden engageras jag av en skrotupplagspojkes dröm om ett bättre liv i Tiphares, för att i ögonblicket efter leva mig in i Motorball, Yukito Kishiros egen minst sagt dödsföraktande framtidssport. Motorball har till och med fått en egen kort spinoff-manga i Ashen Victor som jag verkligen hoppas kunna ta upp inom kort. Det finns också en, i mina ögon sämre, fortsättningsserie vid namn Battle Angel Alita: Last Order som ännu inte är avslutad. Dessutom diskuteras en filmatisering av James Cameron, men den har å andra sidan diskuterats ända sedan jag först skrev ut bilder i smyg...

Doing Time

Doing Time
Kazuichi Hanawa
Fanfare/Ponent Mon

Om du någon gång undrat över hur det vore att sitta i ett japanskt fängelse så är Doing Time av Kazuichi Hanawa fantastiskt upplysande. Fullständigt realistisk, känns den så verklig att du nog faktiskt kan låta bli att hamna där själv. Du vet ändå redan precis hur det är.


Kazuichi Hanawa gillade skjutvapen. Enligt intervjun som inleder Doing Time förstår jag det som att han aldrig ägde några riktiga vapen, utan endast modeller och luftpistoler. Icke desto mindre hade han då, under mitten av 90-talet, inget tillstånd. I kombination med japanska myndigheternas upplevda behov av att statuera ett exempel för att komma till rätta med ökad smuggling från ett sönderfallande Ryssland till Japans nordligaste ö Hokkaido dömdes han därför överraskande till tre års fängelse.

Doing Time är för mig unik. Inte för att den handlar om fängelser eller ens för att den är självbiografisk, utan för att den är upplagd på ett sätt som påminner mer om dokumentärfilmer och facklitteratur än biografier. Övergripande intrig saknas i stort sett helt och stora översiktsbilder liknande de i en faktabok för barn som för mina tankar till Joe Kaufman. Det understryks såklart än mer av att första kapitlet pryds av en klistermärkesliknande illustration av en flicka som läser en bok, med undertexten ”Illustrated Story for Good Children”.

I Japan tror man på att skrämma sina
barn till väluppfostran.

Barn har nog tämligen svårt att relatera till Doing Time och författarjagets inledande kamp för att handskas med sin nikotinabstinens. Till slut löser han bristen på cigaretter med att imitera rökning med hjälp av ett suddgummi som tändare och lite hoprullat tidningspapper som cigarett.

Vem behöver nikotinplåster?

Stora delar av boken ägnas också åt att beskriva vad man äter i fängelser. De eviga måltiderna i kombination med mycket stillasittande gör att rädslan för fetma är överhängande. Fångarna får olika kvalitet på riset beroende på hur väl deras fånggrupp skött sig, vilket skapar ett grupptryck och ger fångvaktarna ytterligare maktövertag. Även rätten att få se på TV eller en biovisning går att fötjäna för de fångar som är extra nitiska och följer alla rutiner.

Nästa sida fortsätter på samma sätt,
med undantaget att ruta fyra saknas.

Som mest intressant blir det när Kazuichi diskuterar huruvida det verkligen är så hemskt att sitta i fängelse. Man slipper oroa sig fundera över saker som räkningar, att råka bli arbetslös eller att behöva laga mat. Det enda man ger upp är sin frihet och ibland snuddar man vid tanken att det enda som egentligen är negativt med fångenskap är medvetenheten om att man inte är fri. Kunde man på något sätt bli av med medvetandet och bli mer som en gris på en bondgård skulle livet i fängelset vara ett lyckligt liv. Jag tror inte att det är Kazuichi Hanawas avsikt, men när jag läser Doing Time kan jag inte låta bli att fundera över om samma sak är sant även för oss som lever utanför fängelsemuren och om vi är fria varelser eller inte.

Att sitta I fängelse är lite som att bo i en skog.
Tydligen.

Det enda negativa med Doing Time är den olyckligt låga kvaliteten på tryckningen. Dessvärre släppte limmet i bokryggen så fort jag öppnade den, samtidigt som trycket aldrig fäst på en av sidorna. Det kan såklart vara ett måndagsexemplar, men vid en sökning efter recensioner av boken fann jag att minst en av de recensenterna har haft samma problem.

Uzumaki

Uzumaki
Junji Ito
Galago

Uzumaki är en av de mer intressanta svensköversatta verken på senare tid. Mig veterligen har renodlad skräckmanga tidigare aldrig publicerats på svenska, men skulle jag ha fel blir jag hemskt gärna rättad.

Japan har en stark tradtition av läskiga berättelser. Faktum är att det är något av en sommartradition att berätta spökhistorier eftersom de kalla kårarna anses svalka i sommarhettan. Det är därför föga förvånande att det finns en uppsjö av skräckmanga. En av de största, som jag säkert återkommer till i senare inlägg, är Kazuo Umezu och det är också han som varit förebild till Junji Ito.

Snigelskådning är som fågelskådning.
Bara långsammare.

Uzumaki betyder ungefär ”malström” eller ”strömvirvel” och är egentligen en samling kortare historier som alla utspelar sig i samma stad och på något sätt involverar spiraler. I den allra första historien får vi höra om en familjeman som blir alltmer fascinerad av just spiraler. Det börjar relativt oskyldigt med att han sitter helt uppslukad av ett snigelskal eller skapar en virvel i badkaret innan han hoppar i. Hans beteende urartar dock snart i allt vildare försök att forma saker, och hans egen kropp, till spiralformade mönster.

Det här kan jag se mig själv göra.

Junji Ito använder seriemediet effektivt för att skapa lagom äcklande scener som biter sig kvar på näthinnan i stora dubbeluppslag. När man inte kan förlita sig på det filmtekniska skräckgreppet att låta något plötsligt dyka upp i bild ackompanjerat av ett kraftfullt ackord ställer det stora krav på berättarteknik för att historien skall bli riktigt läskig. Och riktigt rädd blir jag väl i ärlighetens namn aldrig, snarare är det just en krypande känsla av galenskap som påminner mig lite om ett par H.P. Lovecraft-noveller som genomsyrar berättandet.

Korkskruvslockar är så 2005

Uzumaki är behändiga tre volymer lång, varav de två första i skrivande stund finns översatta till svenska av Galago. Junji Ito gör dessutom ett bra jobb vad gäller att hålla konceptet fantasifullt, trots att han låst in sig själv ganska rejält med tanke på spiraltemat. Vare sig det är mordiska spirallockade frisyrer eller skolelever som förvandlas till sniglar så är det underhållande. Det går förstås att diskutera om inspirationen är hämtad från numerologi och det gyllene snittet i stil med Darren Aronofskys Pi, men ärligt talat så vore det nog väl spekulativt. Till syvende och sist nöjer jag mig nog med att konstatera att jag också tycker om att titta på strömvirvlar i badkar. De är hypnotiserande på något sätt.

Lilla snigel akta dig?
Akta dig för stora snigel!

Återstår förstås att se om Uzumaki verkligen svalkar i den stundande sommarvärmen.

K-On!

K-On!
Kakifly
Yen Press

Det här är en manga som till större delen gör mig mysglad. Fyra gymnasietjejers vardag som hobbymusiker ger lättsam läsning som, dessvärre, stundtals grumlas av halvsuspekta undertoner.


K-On! är en så kallad 4-koma (läses yon-koma). Det är den japanska motsvarigheten till västerländska seriestrippar, som Gustaf, Rocky eller, för den delen, nätstrippar som xkcd. Istället för att läsa dem från vänster till höger som vi gör läser man dem uppifrån och ner, med början längst till höger. Föga förvånande har en 4-koma alltid fyra rutor.


Vi får i K-On! följa ett antal flickor på japans motsvarighet till gymnasiet, med det gemensamt att de alla är med i samma klubb. I Japan förväntas det av alla elever att de deltar i en aktivitet efter skolan. Det kan vara klubbar med till exempel sport-, kultur- eller konstinriktning och bygger mycket på elevernas eget engagemang. Titeln K-on! är en förkortning för Kei-ongaku, vilket är aningen svåröversatt, men ungefär betyder ”lättsam musik”. I Japan används det dock som en särskiljare för att beteckna musik som inte är ”klassisk” eller, kanske mer exakt, inte är västerländsk konstmusik. Just det svåröversatta gör såklart att skämten ofta kräver viss förståelse av japansk kultur och populärkultur, men Yen Press har inkluderat ett antal fotnoter som förklarar sådant som är särskilt svårförståeligt. Så - Slut på dissekeringen av terminologi.

Karaktärernas namn är inspirerade av
medlemmarna i (ganska svårtillgängliga) P-Model

Mangans huvudperson, den något virriga Yui Hirasawa, halkar in i klubben på ett bananskal, men finner sig snabbt till rätta trots att hon aldrig spelat ett instrument, utöver kastanjetter. Klubben är nära att bli nedlagd men eftersom Yui går med får den fyra medlemmar, vilket är minimum för att få existera. Hon, och vi, lär känna och blir nära vän med Ritsu, Tsumugi och Mio, alla med smått stereotypa personligheter. Just det stereotypa klarar sig såklart bättre än annars eftersom det här trots allt är en 4-koma.

Alldeles för få band har
heldedikerade kastanjettspelare.

Det skumma med 4-koma som K-On!, Lucky Star och Azumanga Daioh är dock att skämten sällan är sådär explosivt roliga. Istället genomsyras sidorna av någon slags nostalgisk längtan till en svunnen tid. Det ger en varm lyckokänsla i magen som ligger som ett jämnt filter, snarare än att generera explosiva gapskratt. Det är en orosfri och trygg tillvaro att ta tillflykt i, med vänskap och värme som centrala teman.

Kastanjettspelare nöjer sig
inte med mindre än det perfektion

Tyvärr är också sexism ett lite för centralt tema i K-on!. Den håller sig borta precis så mycket att det skall vara uthärdligt, men serien skulle klarat sig mycket bättre om inte skaparen känt sig tvungen att inkludera skämt om karaktärernas olika bröststorlekar. Japansk och svensk kultur är såklart annorlunda och jämställdhetsdebatten förs på ett helt annat sätt där än här, men när jag sitter med den varma känslan sprungen ur en härligt konstruerad nostalgi kring ungdomens sorglöshet kan jag ibland på grund av innehållet ibland plötsligt istället känna mig som en pervers gubbe. Det blir i K-on! extra sorgligt eftersom den, utan påtvinganden kring kropps- och beteendeideal skulle kunna vara fin inspiration till tjejer som vill starta ett band. Speciellt med tanke på att den innehåller något av en enkel grundkurs i musikteori.

Namnet till trots har Mio väldigt
lite med Astrid Lindgren att göra.

Killarnas frånvaro i K-On! är också intressant. Det finns, åtminstone i de första två volymerna, inte en enda manlig karaktär. Ämnet killar diskuteras inte ens flickorna emellan. Det gör såklart att K-on! klarar Bechdel-testet med råge, men då demografin med tanke på vissa av skämten åtminstone till viss del verkar vara manlig är det inte utan att man undrar. Min hobbyhypotes, helt utan vetenskaplig grund, är att det kan bottna i tanken på att som manlig läsare få ha flickorna för sig själv. Det finns ingen rival att tävla med eller, för den delen, att projicera sig själv på. Det hela bottnar förmodligen också till tämligen stor del i det lätt komplexa moe-begreppet, men det är en diskussion och redogörelse som kräver sitt alldeles egna blogginlägg.

Med tanke på Fukushima-olyckan kanske sista
rutan blir verklighet snart #Too_Soon

Allt det här är förstås spekulationer och tolkningar. Det viktigaste för mig är ändå att jag blir glad av att läsa Kakiflys K-On!. En semiintressant parentes är att jag när jag såg pseudonymen ”Kakifly” naivt antog att den kom från japanskans ”Kaku” (att skriva) och engelskans ”Fly” (att flyga), som i att texten fick vingar. Istället visade sig namnet vara en omskrivning av ”Kaki-furai” – det vill säga ”Friterade ostron”, vilket författaren dessutom kommenterar att han inte tycker om. Japanska är ett skitskumt språk.

I’ll Give it my All... Tomorrow

Shunju Aono har fångat medelålderskrisen med massor av humor och kanske en del värme. Gränsen för huruvida jag skrattar åt eller med någon har sällan varit så rakbladstunn.

I’ll Give it my All... Tomorrow
Shunju Aono
Viz Signature

Huvudpersonen i Shunju Aonos I’ll give it my all... Tomorrow är Shizuo Ogura, en 40-åring som tog jobb på ett företag när han var 25 och utan att ha tänkt på det plötsligt arbetat där i 15 år. Fast besluten att göra något minnesvärt av sitt liv slutar Oguro sitt jobb och bestämmer sig för att bli mangatecknare.

Oguros självbild vid 20 visar sig
senare vara sådär sann.

Eftersom Oguro inte är särskilt talangfull vare sig på att berätta historier eller teckna bor han hos sin åldrande far tillsammans med sin dotter. Det är inte klart om Oguros fru dött eller lämnat honom, men fadern och dottern gör det möjligt för vår medelåldershjälte att förfölja sin dröm, eller snarare, gör det möjligt för honom att spela tv-spel och bli distraherad av annat hela dagarna.

I’ll give it my all... Tomorrow har förmodligen en hel del självbiografiska drag, men med alla Shunju Aonos brister uppförstorade under lupp på ett närmast kariktyraktigt vis. I en intervju berättar Aono om att han kom igång med tecknandet ganska sent, men vi talar då om 20-årsåldern i motsats till Oguros 40. Oguros första verk, Kaleidoscope, som faktiskt vinner ett specialpris utan att bli publicerat delar dessutom namn med Shunju Aonos egna debutmanga.

Vem kunde anat?

I’ll give it my all... Tomorrow är också lite slarvigt tecknad, men på ett medvetet slarvigt sätt. Mina försök att hitta svar har lett mig till det japanska begreppet ”heta-uma” (ungefärligt översättning dåligt-bra, eller kanske fulsnyggt). Det handlar i högst oprecisa ordalag om att konstnären frångår sin kunskap om anatomisk korrekthet och rena linjer för att skapa något mer personligt med ökad effekt. Tittar vi på svensk samtida seriekonst är exemplen på ”heta-uma” i min mening fler än motsatsen: Liv Strömquist och Nina Hemmingsson för att ta de två första jag kommer på.

Jag är personligen ordentligt kluven till vår protagonist Oguros ansatser. Jag tycker det är fullständigt rätt att våga lämna något stabilt men tråkigt för att prova något osäkert och spännande. Man har, föga överraskande, de facto bara ett liv på sig att prova saker. Samtidigt skär det i mig på ett härligt sätt när Oguro ständigt slöar bort sin dröm på oväsentligheter, pinsamt medveten om att jag själv saknar disciplinen jag vill se hos honom och att jag också startat löjligt många fler projekt än jag avslutat. Oguro är liksom något på spåret, men lyckas hela tiden välja fel vägskäl. Ändå blir han inte nedslagen längre stunder. Det är som om något i hans psyke stålsätter honom och möjliggör ett fortsatt liv trots att folk omkring honom ser hans existens som ett misslyckande.

Oguro imponerar på de han kan

Det är på det här viset I’ll give it my all... Tomorrow representerar något sällsynt bland mangavärldens arketyper. Huvudpersonen i nästan varje annan serie är antingen framgångsrik, samt oerhört driven och fokuserad, eller någon om ger illusionen av att vara lite misslyckad, men som egentligen sitter på en enorm potential. I’ll give it my all... Tomorrow handlar om mänsklighet. Förvisso något av en parodi på sådan, men på ett sätt som framhäver kvaliteter. Kvaliteter vi kanske inte är så stolta över.

Det går att läsa smakprov på I’ll Give it my All... Tomorrow här

Black Blizzard

Black Blizzard
Yoshihiro Tatsumi
Drawn & Quarterly
Bilder läses från vänster till höger

Yoshihiro Tatsumis hårdkokta noir-historia Black Blizzard från 1956 är något så ovanligt som en avslutad manga i en enda del. En intressant och snabbläst historisk utblick över seriekonsten.

1956 är ganska tidigt vad gäller serier. Marvel Comics hade i USA ännu inte börjat göra vare sig Fantastiska fyran eller X-men och Osamu Tezuka hade bara ett par år tidigare börjat teckna Astro Boy. På den tiden var det i Japan vanligt med ”hyrbibliotek”, som fungerade på ungefär samma sätt som hyrfilmer men med serier/böcker som medium istället för film.

Den första sidan i Black Blizzard består av bara en ruta med en bild av en kedja i en våldsam storm. Därefter skildras en klassisk detektiv i trenchcoat som går uppför en trappa mot en lägenhet där någon sitter och spelar piano. När polisen kommer in i lägenheten bryter mannen vid pianot ihop och erkänner mord.

Någon som erkänner så villigt
är aldrig riktigt skyldig.

Mannen, Susumu, hamnar på ett tåg på väg mot rättegång, bevakad av polisen och hopkedjad med en förhärdad brottsling. Stormen utanför orsakar dock ett jordskred och tåget spårar ur, varpå de båda flyr från olyckan. Susumu känner skyldighet att stanna kvar, men övertygas av fången han handfängslats vid. Kedjan i ruta ett får sin förklaring.

Kedjan är en symbol för ödet.
Kanske.

Historien utvecklas sen, vi får reda på de båda männens historia och på 127 sidor hinner mycket avhandlas. Som bokens baksidestext i medveten kiosklitteraturstil förmedlar på baksidan:
A Mysterious MURDER...
Star-crossed LOVE...
Secret IDENTITIES...
A deadly GAME of chance...
Two CONVICTS on the lam...
ALL BOUND BY FATE, ALL COLLIDING ON ONE STORMY NIGHT!

A deadly GAME of chance

Boken är ganska lyxig. De 16 första sidorna är helt I färg och boken avslutas med en intervju med skaparen Yoshihiro Tatsumi. Tatsumi är idag 76 år gammal, men när Black Blizzard tecknades var han inte mer än 21. Han medger, kanske lite väl blygsamt, i intervjun att han nog tycker det är lite pinsamt att hans gamla verk grävs fram och publiceras i våra dagar. Han berättar också om just färgsidorna och att det var kutym att färglägga eftersom manga då sågs som primärt riktat mot barn. När sedan medelåldern på läsaren ökade fasades också färgsidorna ut. Jag personligen kan inte låta bli att undra över hur andra medier som film hade utvecklats om samma resonemang hade gällt där...

Notera hur stenarna verkar tränga
ut från sidan. Helt utan 3D-glasögon!

Det går också att läsa ett par provsidor av Black Blizzard på Drawnandquarterly.com

Berserk

Berserk vol. 1
Kentaro Miura
Dark Horse Comics

Kentaro Miura har skrivit en av de mest brutala och svarta fantasyverken i historien. Våldsamt, sexuellt och barnförbjudet så att det förslår, men alltid, alltid underhållande.

Berserk handlar om svärdskämpen Guts, en enstöring som går under epitetet ”Den svarte svärdskämpen”, hyser ett förakt för svaga människor och hatar att man tar i honom. Man kan ana att han levt ett liv fullt av blod, besvikelser och svek, inte bara för att han saknar en arm och är blind på ena ögat. I berättelsens början har Guts en imponerande arsenal, ett gigantiskt svärd som kan klyva en man i rustning, ett helautomatiskt armborst och en arm av metall som kan avfyra kanonkulor. Just metallarmen i kombination med namnet Guts innebär förmodligen att Kentaro Miura hämtat inspiration från antingen den faktiske historiska personen Götz von Berlichingen (kallad ”Götz med järnhanden”), eller från Goethes drama med samma namn. En semiintressant fotnot är att Goethe i pjäsen uppfann repliken ”Kyss mig i arslet”. Med ett sådant kulturellt arv är det svårt att se hur Berserk kan bli annat än genial.

Vår hjälte... typ.

Efter ett par volymer av etablerandet av Guts karaktär får vi så en rejäl tillbakablick som börjar vid Guts födsel. Miura förnekar sig inte och låter givetvis Guts födas under ett träd av sin hängda mor i hennes sista dödskramper. Han ligger sedan där i en blandning av blod och moderkaka innan han hittas av en grupp legoknektar där en kvinna tar in honom som sin egen.

Eftersom Berserk i dagsläget är 34 volymer lång har jag inte för avsikt att förklara så mycket mer av handlingen, men huvudtråden i Kentaro Miuras verk är Guts förhållande till en karismatisk men alltmer maktgalen ung man vid namn Griffith. Griffith styr ett band med legoknektar där Guts fungerar som hans högra hand, men Guts lämnar gruppen när Griffiths höga ambitioner hotas att braka sönder och den karismatiske ynglingen gör ett avtal med mörka krafter som Faust inte ens skulle kunna drömma om.

Det här är det sjukaste
Jag vågar visa i bloggen.
Det finns mycket värre.

Det Miura gör allra bäst är dock ursinnig action, framförallt action där Guts kämpar mot vansinniga demoner hämtade från de allra mörkaste mardrömmar och depraverade fantasier. Intellektuellt är det definitivt inte (även om det såklart finns såväl intressant symbolik som övergripande teman) och många skulle nog, 18-årsgränsen till trots, kunna ta ordentlig anstöt av det som skildras. Men för mig är frossandet i Berserks våldsamhet en sådan uppenbar eskapism. Just det överdrivna i att - håll i dig nu – ett demoniskt vidunder med en jättestor fallos som tunga försöker våldta en kvinna medan Guts, spottandes blod och med fler brutna ben än hela, klyver monstret på mitten med ett över två meter långt bredsvärd. Risken att något sådant skulle hända i vrekligheten är... låt oss säga marginell. Det är så verklighetsfrämmande och så överdrivet att, åtminstone hos mig, äcklet och det frånstötande ger vika för något slags bisarr humor. Jag kommer på mig själv med att skratta högt och stöta ur mig ett ”Vad fasen håller du på med Kentaro!” för att sedan snabbt bläddra till nästa sida för at se vad som händer härnäst. Det är helt enkelt så vansinnigt underhållande att jag kan förlåta Berserk för alla dess tillkortakommanden.

Nakenlekar!

För tillkortakommanden finns det. Kentaro Miuras har arbetat på sin berättelse i över 20 år och det märks tyvärr ibland i berättelsens struktur. Förutsättningar och personligheter ändras över tid och jag är inte helt övertygad om att ens Miura själv är säker på vare sig vart han är på väg, eller hur han skall avsluta historien. Hans teckningsstil är dock oerhört ambitiös med detaljer och en minutiös nogrannhet i varje ruta och det går att se hur Miuras tecknarstil utvecklats från de tidigaste volymerna.