Berserk

Berserk vol. 1
Kentaro Miura
Dark Horse Comics

Kentaro Miura har skrivit en av de mest brutala och svarta fantasyverken i historien. Våldsamt, sexuellt och barnförbjudet så att det förslår, men alltid, alltid underhållande.

Berserk handlar om svärdskämpen Guts, en enstöring som går under epitetet ”Den svarte svärdskämpen”, hyser ett förakt för svaga människor och hatar att man tar i honom. Man kan ana att han levt ett liv fullt av blod, besvikelser och svek, inte bara för att han saknar en arm och är blind på ena ögat. I berättelsens början har Guts en imponerande arsenal, ett gigantiskt svärd som kan klyva en man i rustning, ett helautomatiskt armborst och en arm av metall som kan avfyra kanonkulor. Just metallarmen i kombination med namnet Guts innebär förmodligen att Kentaro Miura hämtat inspiration från antingen den faktiske historiska personen Götz von Berlichingen (kallad ”Götz med järnhanden”), eller från Goethes drama med samma namn. En semiintressant fotnot är att Goethe i pjäsen uppfann repliken ”Kyss mig i arslet”. Med ett sådant kulturellt arv är det svårt att se hur Berserk kan bli annat än genial.

Vår hjälte... typ.

Efter ett par volymer av etablerandet av Guts karaktär får vi så en rejäl tillbakablick som börjar vid Guts födsel. Miura förnekar sig inte och låter givetvis Guts födas under ett träd av sin hängda mor i hennes sista dödskramper. Han ligger sedan där i en blandning av blod och moderkaka innan han hittas av en grupp legoknektar där en kvinna tar in honom som sin egen.

Eftersom Berserk i dagsläget är 34 volymer lång har jag inte för avsikt att förklara så mycket mer av handlingen, men huvudtråden i Kentaro Miuras verk är Guts förhållande till en karismatisk men alltmer maktgalen ung man vid namn Griffith. Griffith styr ett band med legoknektar där Guts fungerar som hans högra hand, men Guts lämnar gruppen när Griffiths höga ambitioner hotas att braka sönder och den karismatiske ynglingen gör ett avtal med mörka krafter som Faust inte ens skulle kunna drömma om.

Det här är det sjukaste
Jag vågar visa i bloggen.
Det finns mycket värre.

Det Miura gör allra bäst är dock ursinnig action, framförallt action där Guts kämpar mot vansinniga demoner hämtade från de allra mörkaste mardrömmar och depraverade fantasier. Intellektuellt är det definitivt inte (även om det såklart finns såväl intressant symbolik som övergripande teman) och många skulle nog, 18-årsgränsen till trots, kunna ta ordentlig anstöt av det som skildras. Men för mig är frossandet i Berserks våldsamhet en sådan uppenbar eskapism. Just det överdrivna i att - håll i dig nu – ett demoniskt vidunder med en jättestor fallos som tunga försöker våldta en kvinna medan Guts, spottandes blod och med fler brutna ben än hela, klyver monstret på mitten med ett över två meter långt bredsvärd. Risken att något sådant skulle hända i vrekligheten är... låt oss säga marginell. Det är så verklighetsfrämmande och så överdrivet att, åtminstone hos mig, äcklet och det frånstötande ger vika för något slags bisarr humor. Jag kommer på mig själv med att skratta högt och stöta ur mig ett ”Vad fasen håller du på med Kentaro!” för att sedan snabbt bläddra till nästa sida för at se vad som händer härnäst. Det är helt enkelt så vansinnigt underhållande att jag kan förlåta Berserk för alla dess tillkortakommanden.

Nakenlekar!

För tillkortakommanden finns det. Kentaro Miuras har arbetat på sin berättelse i över 20 år och det märks tyvärr ibland i berättelsens struktur. Förutsättningar och personligheter ändras över tid och jag är inte helt övertygad om att ens Miura själv är säker på vare sig vart han är på väg, eller hur han skall avsluta historien. Hans teckningsstil är dock oerhört ambitiös med detaljer och en minutiös nogrannhet i varje ruta och det går att se hur Miuras tecknarstil utvecklats från de tidigaste volymerna.

A Drunken Dream and Other Stories

A Drunken Dream and Other Stories
Moto Hagio
Fantagraphics Books

Moto Hagio är en ny bekantskap för mig. I den här smått fantastiskt påkostade utgåvan har jag fått äran att göra hennes bekantskap och tagits på en minst sagt känslosam nostalgisk pilgrimsfärd.

A Drunken Dream and Other Stories är en antologi med tio stycken kortare historier. Utöver detta innehåller den också en sammanfattning av framväxten för Shoujo-serier, det vill säga serier som riktar sig till flickor. Översättaren, Matt Thorn, har också gjort en lång intervju med skaparen Moto Hagio och inkluderat hela intervjun i boken. Det gör att jag som läsare får en förståelse för vem Moto Hagio är, var hon kommer ifrån, och i vilken kontext jag kan placera hennes verk.

Moto Hagio är en del av en grupp som kallas för 49:orna, en generationsbeteckning som syftar på året när flera av de stora kvinnliga mangaskaparna föddes. Lite ironiskt så menar Moto Hagio i intervjun att hon inte direkt såg sig som medlem av någon grupp och att det dessutom var ganska få av de som räknas till 49:orna som verkligen föddes 1949.

En mamma tycker inte alltid att hennes
barn är det vackraste i hela världen

Jag har två favorithistorier i antologin, även om de nästan alla håller en mycket hög klass. Den första är ”Iguana Girl” som skildrar en flicka, Rika, från födseln till hennes mors död samt det egna moderskapet. Flickans mor och Rika tycker båda att Rika ser ut som en leguan, men Rika ser normal ut i alla andras ögon. På grund av detta hatas Rika av modern, av lite mystiska anledningar fram till historiens avslutande skruv. Rika har också svårt att hitta sin plats i samhället och upplever sig själv som klumpig, ful och okvinnlig. ”Iguana Girl” är på ett sätt en nytolkning av H.C. Andersens Den lilla sjöjungfrun. Det är en historia med drag av magisk realism, samtidigt som den lyckas diskutera begreppet kvinnlighet i det japanska samhället och huruvida villkorslös kärlek verkligen är så villkorslös.

Seriöst, ha näsdukarna framme

Min andra favorit, ”The Willow Tree”, är den allra sista historien och den berättas nästan helt utan ord. Jag vågar inte skriva för mycket av historien, med risk för att beröva läsaren den känslostorm jag själv var med om, men i korta avskalade drag kan jag berätta att man får se en kvinna som står vid ett pilträd medan årstiderna växlar och människor passerar förbi henne. Jag hade blivit varnad av översättaren att ta fram näsdukar till just den här historien, men eftersom jag väldigt sällan blir så pass känslomässigt berörd att det tar sig fysiska uttryck ignorerade jag denna varning. När jag börjar ana vart historien är på väg märker jag dock hur ögonen börjar tåras. Jag hinner tänka ”Verkligen? Tårögd över det här?” när jag vänder sida och allt bara brister för mig.

Jag stortjöt. Hulkade så jag nästan fick ont i magen. Det har jag aldrig gjort till en manga förr.

"Girl on Porch With Puppy"
har en annorlunda stil.
En samhällskritisk historia.

Eftersom historien är lite hemlighetsfullt uppbyggd, men med många ledtrådar bläddrade jag tillbaka och gick igenom den igen. Samma resultat. Om det verkligen var så att historien var så pass rörande, eller om den lyckades fånga mig just när jag var som mest bräcklig kan jag inte riktigt avgöra. Jag har inte vågat läsa om den, för det är en upplevelse jag verkligen vill spara och bevara.

Gemensamt för många av Moto Hagios historier är att de får mig att stanna upp, reflektera och göra kopplingar, mer eller mindre långsökta, till mitt eget liv och mina egna minnen. Den enda historien jag tycker sämre om är just titelhistorien, ”A Drunken Dream”. Ambitiöst tecknad och, hör och häpna, färglagd, fångar den mig ändå inte. Berättartekniskt är den för löst hopkopplad för att jag skall kunna följa med. Den hoppar i tiden utan att jag inser riktigt när, följer flera generationer olyckliga kärlekspar i parallell och blir helt enkelt för rörig. Åtminstone för mig.

"Bianca" - Vacker,
men sorglig

Jag vill avsluta med en tanke från bokens extramaterial, där Moto Hagio reflekterar över hennes egna mors oförmåga att acceptera sin dotters sysselsättning som serietecknare. Moto Hagio menar att hennes mor försökte forma sina barn till att bli ”riktiga vuxna” och att leva i ”verkligheten”. Vad modern inte insåg, menar Moto Hagio, är att ett sådant synsätt var ett försök att leva i en fiktion, att kapa en verklighet som helt enkelt inte var sann och aldrig kunde vara sann. Det absurda i sammanhanget, berättar Moto Hagio, är att hennes egna reaktion att fly från moderns eskapism blev att själv fly in i fantasin genom Science Fiction och fantastiska berättelser på skolbiblioteket. Den iakttagelsen fick min värld att snurra.

The Legend of Kamui

The Legend of Kamui
av Sanpei Shirato.

Utgiven av Viz.

Läses från vänster till höger.

Sanpei Shiratos The Legend of Kamui är en berättelse i ett strikt hierarkiskt feodalsamhälle, om en herrelös ninjas desperata kamp mot ett öde där alla goda människor runt omkring honom drabbas av olycka. Den innehåller också cool ninjaaction och en hujedanes massa våld.

Kamuis skapare Sanpei Shiratos tecknarstil är ganska annorlunda om man är van vid svenskpublicerad manga som Naruto, Ranma½ eller för den delen Hellsing. Detta beror till viss del på att den är tecknad i en annan era, 60-talet, men också på att den i många försök att klassificera undergrupper till manga faller under det man brukar kalla för gekiga.

Hur man etablerar
åldersgräns 18+
på en ruta

Jag har för avsikt att närmare beskriva gekigarörelsen i en framtida text, men den kortaste möjliga förenklingen av den är något i stil med: Manga med mer realistisk stil än de populära ”stora ögonen” som generellt riktar sig till en äldre målgrupp.

Eftersom mangan riktar sig till just en äldre målgrupp innehåller den stora mängder våld och sin beskärda del naket. Varken bokens hjältar eller skurkar drar sig för att döda sina fiender, men med det sagt så är berättelsen långt ifrån effektsökeri och har en rimlighet i sin egen orimlighet. Shiratos upplägg är ofta genomtänkta historier.

Han är död 20
sidor senare

Det första kapitlet är ett underbart exempel, som börjar med att Kamui räddar ett rådjur från vildhundar, bara för att se det skadade villebrådet fly i skräck även från dess vänligt sinnade räddare och kasta sig ut för ett stup. Läxan, att bytets öde är att aldrig kunna lita på någon, återupprepas sedan i längre form under hela kapitlet, där Kamui hjälper en annan ninja på flykt undan hennes förföljare, bara för att se henne försöka ta hans eget liv så fort striden är över. Det är förmodligen också möjligt att göra en ännu bredare tolkning med råjuret som synonymt för Kamui, som ständigt bedras av, eller tvingas lämna, de han står nära.

Hemingwayiskt fiske

Inom historien hamnar Kamui i ett lugnt fiskeläge på en avlägsen ö, där han accepteras av nästan alla. Ständigt på resande fot börjar Kamui hoppas på ett stillsamt liv utan död, men hans förflutna, eller hans öde, hinner ikapp honom och han tvingas snart in i skeenden där liv står på spel, såväl hans eget som de andra bybornas. Vi bjuds också på ett antal fiskescener som får åtminstone mig att mer än en gång tänka på Ernest Hemingways Den gamle och havet

The Legend of Kamui lånar mycket från klassisk ninjamystik vad gäller vapen och tekniker. Den som har läst Naruto kommer att inse hur mycket Masashi Kishimoto inspirerats av liknande källor, även om han istället valt att anpassa det för en yngre målgrupp.

Såhär tecknar man
ninjastrider

Nämnas kan också att Sanpei Shirato har en bakgrund inom Kamishibai – ungefär en slags enmansteater som går ut på att visa bilder på en portabel liten scen. Berättaren visar och växlar bilderna samtidigt som hon eller han berättar historien och gör ljudeffekter till bilderna. Det är förmodligen inte att överdriva om man påstår att det har haft effekt på hans visuella berättarteknik.

Just den här två volymer långa historien, The Legend of Kamui är den enda manga om karaktären Kamui som översatts och publicerats på engelska, men den är egentligen en del av en mycket större historia som tyvärr inte går att läsa för oss som inte kan tillräckligt bra japanska (åtminstone om man föredrar att läsa i pappersformat av professionella översättare).

The Legend of Kamui är publicerad av Viz och är i skrivande stund tyvärr ur tryck.

The Summit of the Gods

The Summit of the Gods - Vol. 1

Personligen har jag aldrig varit intresserad av klättring. Eller snarare, jag har aldrig varit intresserad av att själv klättra. En mer än måttlig respekt för höjder - okej, höjdskräck – har gjort att jag sällan kämpar mig högre än än halvvägs uppför en trappstege.

Med det sagt kan jag ändå förstå fascinationen som bergsklättrare upplever. Att med bara sin egen kropp, teknik och utrustning bevisa för sig själv vad som är möjligt och känslan av att ha besegrat något. Jag förstår det i teorin, men inget har kommit så nära att delge mig känslan som Yumemakura Baku och Jiro Taniguchis The Summit of the Gods … utom förstås möjligen introt till Renny Harlins Cliffhanger

A Kodak Moment

The Summit of the Gods är till en början egentligen lika mycket en berättelse om ett mysterium som det är en berättelse om bergsklättring. Huvudpersonen, reportern Makoto Fukamachi, är i Nepal efter att med sin kamera ha dokumenterat ett försök att bestiga Mount Everest som slutat med ett tragiskt dödsfall. Han dröjer sig kvar i Nepal och får i en butik syn på en kamera som fångar hans intresse.

Kameran är av identisk modell med den som användes av George Mallory och Andrew Irvine vid ett försök att som första personer bestiga Mount Everest 1924. Både George och Andrew dog under försöket och hurvida de nått toppen eller inte är ett olöst mysterium. Fukamachi inser att om kameran verkligen tillhört den legendariska expeditionen så måste bilderna i den kunna bekräfta, eller avfärda, gissningarna om huruvida de båda bergsbestigarna verkligen nått toppen.

Habu skulle kunna machotävla
med Hemingway hela natten

Fukamachi köper kameran, men när han börjar göra efterforskningar kring hur kameran hamnade i butiken blir den stulen från hans hotellrum. Under sökandet efter tjuven kommer Fukamachi i kontakt med Jouji Habu, en japansk bergsbestigare som gått under jorden. Habu försvinner spårlöst, men Fukamachi börjar forska i den mystiske Habus liv. Och det är den livsberättelsen som Baku och Taniguchi ägnar större delen av första volymen åt att berätta.

Habu är ett slående exempel på bergsbestigaren som klättrar upp för berg ”för att de finns där”. Habu är en gudabenådad klättrare, men är också en excentriker med en mycket svårtillgänglig personlighet som ger honom få vänner. Han har svårt att passa in i grupper och sällskap och i kombination med en fruktansvärd olycka, som slutar med att hans enda partner faller mot sin död, utvecklas han därför mot ensamklättring.

Vinterklättring uppför
"Demonhällen"

Habu bär på en i det närmaste manisk passion för att bli först uppför oklättrade rutter, ofta under svårast tänkbara förhållanden som under isande vinter. Men trots Habus speciella ensamvargspersonlighet så känner jag som läsare för honom. Baku och Taniguchi får mig att förstå vad som driver honom, trots att jag själv får svindel och handsvettningar bara av att titta på Taniguchis illustrationer. Det är väl förstås inte helt konstigt. Det finns nämligen, mig veterligen, ingen inom serievärlden som kan avbilda natur som Jiro Taniguchi. Hans karakteristiska sätt att dela upp världen i vildmark och civilisation genom att låta stadsscenerna vara inrutade, medan klättringsrutorna fullkomligt flödar ut över sidan känns såväl genomtänkt som naturligt.

Bergsklättrarmanga hör inte till vanligheterna när det kommer till översättningar och satsningar från engelskspråkiga förlag. Även i Japan är förstås bergsklättrarhistorier en nischartad företeelse, men med historier som Minna no Yama (ungefärlig översättning ”Allas berg”) som trots allt vunnit, bland annat, Shogakukans mangapris och The Summit of the Gods som också blivit flerfaldigt prisbelönt verkar det ändå finnas något med bergsklättring som fascinerar. Nämnas bör att The Summit of the Gods är en ombearbetning av en i dagsläget oöversatt roman av Yumemakura Baku. Den är totalt fem volymer lång, varav två i skrivande stund finns översatta av Ponent Mon.