K-On!

K-On!
Kakifly
Yen Press

Det här är en manga som till större delen gör mig mysglad. Fyra gymnasietjejers vardag som hobbymusiker ger lättsam läsning som, dessvärre, stundtals grumlas av halvsuspekta undertoner.


K-On! är en så kallad 4-koma (läses yon-koma). Det är den japanska motsvarigheten till västerländska seriestrippar, som Gustaf, Rocky eller, för den delen, nätstrippar som xkcd. Istället för att läsa dem från vänster till höger som vi gör läser man dem uppifrån och ner, med början längst till höger. Föga förvånande har en 4-koma alltid fyra rutor.


Vi får i K-On! följa ett antal flickor på japans motsvarighet till gymnasiet, med det gemensamt att de alla är med i samma klubb. I Japan förväntas det av alla elever att de deltar i en aktivitet efter skolan. Det kan vara klubbar med till exempel sport-, kultur- eller konstinriktning och bygger mycket på elevernas eget engagemang. Titeln K-on! är en förkortning för Kei-ongaku, vilket är aningen svåröversatt, men ungefär betyder ”lättsam musik”. I Japan används det dock som en särskiljare för att beteckna musik som inte är ”klassisk” eller, kanske mer exakt, inte är västerländsk konstmusik. Just det svåröversatta gör såklart att skämten ofta kräver viss förståelse av japansk kultur och populärkultur, men Yen Press har inkluderat ett antal fotnoter som förklarar sådant som är särskilt svårförståeligt. Så - Slut på dissekeringen av terminologi.

Karaktärernas namn är inspirerade av
medlemmarna i (ganska svårtillgängliga) P-Model

Mangans huvudperson, den något virriga Yui Hirasawa, halkar in i klubben på ett bananskal, men finner sig snabbt till rätta trots att hon aldrig spelat ett instrument, utöver kastanjetter. Klubben är nära att bli nedlagd men eftersom Yui går med får den fyra medlemmar, vilket är minimum för att få existera. Hon, och vi, lär känna och blir nära vän med Ritsu, Tsumugi och Mio, alla med smått stereotypa personligheter. Just det stereotypa klarar sig såklart bättre än annars eftersom det här trots allt är en 4-koma.

Alldeles för få band har
heldedikerade kastanjettspelare.

Det skumma med 4-koma som K-On!, Lucky Star och Azumanga Daioh är dock att skämten sällan är sådär explosivt roliga. Istället genomsyras sidorna av någon slags nostalgisk längtan till en svunnen tid. Det ger en varm lyckokänsla i magen som ligger som ett jämnt filter, snarare än att generera explosiva gapskratt. Det är en orosfri och trygg tillvaro att ta tillflykt i, med vänskap och värme som centrala teman.

Kastanjettspelare nöjer sig
inte med mindre än det perfektion

Tyvärr är också sexism ett lite för centralt tema i K-on!. Den håller sig borta precis så mycket att det skall vara uthärdligt, men serien skulle klarat sig mycket bättre om inte skaparen känt sig tvungen att inkludera skämt om karaktärernas olika bröststorlekar. Japansk och svensk kultur är såklart annorlunda och jämställdhetsdebatten förs på ett helt annat sätt där än här, men när jag sitter med den varma känslan sprungen ur en härligt konstruerad nostalgi kring ungdomens sorglöshet kan jag ibland på grund av innehållet ibland plötsligt istället känna mig som en pervers gubbe. Det blir i K-on! extra sorgligt eftersom den, utan påtvinganden kring kropps- och beteendeideal skulle kunna vara fin inspiration till tjejer som vill starta ett band. Speciellt med tanke på att den innehåller något av en enkel grundkurs i musikteori.

Namnet till trots har Mio väldigt
lite med Astrid Lindgren att göra.

Killarnas frånvaro i K-On! är också intressant. Det finns, åtminstone i de första två volymerna, inte en enda manlig karaktär. Ämnet killar diskuteras inte ens flickorna emellan. Det gör såklart att K-on! klarar Bechdel-testet med råge, men då demografin med tanke på vissa av skämten åtminstone till viss del verkar vara manlig är det inte utan att man undrar. Min hobbyhypotes, helt utan vetenskaplig grund, är att det kan bottna i tanken på att som manlig läsare få ha flickorna för sig själv. Det finns ingen rival att tävla med eller, för den delen, att projicera sig själv på. Det hela bottnar förmodligen också till tämligen stor del i det lätt komplexa moe-begreppet, men det är en diskussion och redogörelse som kräver sitt alldeles egna blogginlägg.

Med tanke på Fukushima-olyckan kanske sista
rutan blir verklighet snart #Too_Soon

Allt det här är förstås spekulationer och tolkningar. Det viktigaste för mig är ändå att jag blir glad av att läsa Kakiflys K-On!. En semiintressant parentes är att jag när jag såg pseudonymen ”Kakifly” naivt antog att den kom från japanskans ”Kaku” (att skriva) och engelskans ”Fly” (att flyga), som i att texten fick vingar. Istället visade sig namnet vara en omskrivning av ”Kaki-furai” – det vill säga ”Friterade ostron”, vilket författaren dessutom kommenterar att han inte tycker om. Japanska är ett skitskumt språk.