 |
| I’ll Give it my All... Tomorrow Shunju Aono Viz Signature |
Huvudpersonen i Shunju Aonos I’ll give it my all... Tomorrow är Shizuo Ogura, en 40-åring som tog jobb på ett företag när han var 25 och utan att ha tänkt på det plötsligt arbetat där i 15 år. Fast besluten att göra något minnesvärt av sitt liv slutar Oguro sitt jobb och bestämmer sig för att bli mangatecknare.
 |
| Oguros självbild vid 20 visar sig senare vara sådär sann. |
Eftersom Oguro inte är särskilt talangfull vare sig på att berätta historier eller teckna bor han hos sin åldrande far tillsammans med sin dotter. Det är inte klart om Oguros fru dött eller lämnat honom, men fadern och dottern gör det möjligt för vår medelåldershjälte att förfölja sin dröm, eller snarare, gör det möjligt för honom att spela tv-spel och bli distraherad av annat hela dagarna.
I’ll give it my all... Tomorrow har förmodligen en hel del självbiografiska drag, men med alla Shunju Aonos brister uppförstorade under lupp på ett närmast kariktyraktigt vis. I en intervju berättar Aono om att han kom igång med tecknandet ganska sent, men vi talar då om 20-årsåldern i motsats till Oguros 40. Oguros första verk, Kaleidoscope, som faktiskt vinner ett specialpris utan att bli publicerat delar dessutom namn med Shunju Aonos egna debutmanga.
 |
| Vem kunde anat? |
I’ll give it my all... Tomorrow är också lite slarvigt tecknad, men på ett medvetet slarvigt sätt. Mina försök att hitta svar har lett mig till det japanska begreppet ”heta-uma” (ungefärligt översättning dåligt-bra, eller kanske fulsnyggt). Det handlar i högst oprecisa ordalag om att konstnären frångår sin kunskap om anatomisk korrekthet och rena linjer för att skapa något mer personligt med ökad effekt. Tittar vi på svensk samtida seriekonst är exemplen på ”heta-uma” i min mening fler än motsatsen: Liv Strömquist och Nina Hemmingsson för att ta de två första jag kommer på.
Jag är personligen ordentligt kluven till vår protagonist Oguros ansatser. Jag tycker det är fullständigt rätt att våga lämna något stabilt men tråkigt för att prova något osäkert och spännande. Man har, föga överraskande, de facto bara ett liv på sig att prova saker. Samtidigt skär det i mig på ett härligt sätt när Oguro ständigt slöar bort sin dröm på oväsentligheter, pinsamt medveten om att jag själv saknar disciplinen jag vill se hos honom och att jag också startat löjligt många fler projekt än jag avslutat. Oguro är liksom något på spåret, men lyckas hela tiden välja fel vägskäl. Ändå blir han inte nedslagen längre stunder. Det är som om något i hans psyke stålsätter honom och möjliggör ett fortsatt liv trots att folk omkring honom ser hans existens som ett misslyckande.
 |
| Oguro imponerar på de han kan |
Det är på det här viset I’ll give it my all... Tomorrow representerar något sällsynt bland mangavärldens arketyper. Huvudpersonen i nästan varje annan serie är antingen framgångsrik, samt oerhört driven och fokuserad, eller någon om ger illusionen av att vara lite misslyckad, men som egentligen sitter på en enorm potential. I’ll give it my all... Tomorrow handlar om mänsklighet. Förvisso något av en parodi på sådan, men på ett sätt som framhäver kvaliteter. Kvaliteter vi kanske inte är så stolta över.
Det går att läsa smakprov på I’ll Give it my All... Tomorrow här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar