The Summit of the Gods

The Summit of the Gods - Vol. 1

Personligen har jag aldrig varit intresserad av klättring. Eller snarare, jag har aldrig varit intresserad av att själv klättra. En mer än måttlig respekt för höjder - okej, höjdskräck – har gjort att jag sällan kämpar mig högre än än halvvägs uppför en trappstege.

Med det sagt kan jag ändå förstå fascinationen som bergsklättrare upplever. Att med bara sin egen kropp, teknik och utrustning bevisa för sig själv vad som är möjligt och känslan av att ha besegrat något. Jag förstår det i teorin, men inget har kommit så nära att delge mig känslan som Yumemakura Baku och Jiro Taniguchis The Summit of the Gods … utom förstås möjligen introt till Renny Harlins Cliffhanger

A Kodak Moment

The Summit of the Gods är till en början egentligen lika mycket en berättelse om ett mysterium som det är en berättelse om bergsklättring. Huvudpersonen, reportern Makoto Fukamachi, är i Nepal efter att med sin kamera ha dokumenterat ett försök att bestiga Mount Everest som slutat med ett tragiskt dödsfall. Han dröjer sig kvar i Nepal och får i en butik syn på en kamera som fångar hans intresse.

Kameran är av identisk modell med den som användes av George Mallory och Andrew Irvine vid ett försök att som första personer bestiga Mount Everest 1924. Både George och Andrew dog under försöket och hurvida de nått toppen eller inte är ett olöst mysterium. Fukamachi inser att om kameran verkligen tillhört den legendariska expeditionen så måste bilderna i den kunna bekräfta, eller avfärda, gissningarna om huruvida de båda bergsbestigarna verkligen nått toppen.

Habu skulle kunna machotävla
med Hemingway hela natten

Fukamachi köper kameran, men när han börjar göra efterforskningar kring hur kameran hamnade i butiken blir den stulen från hans hotellrum. Under sökandet efter tjuven kommer Fukamachi i kontakt med Jouji Habu, en japansk bergsbestigare som gått under jorden. Habu försvinner spårlöst, men Fukamachi börjar forska i den mystiske Habus liv. Och det är den livsberättelsen som Baku och Taniguchi ägnar större delen av första volymen åt att berätta.

Habu är ett slående exempel på bergsbestigaren som klättrar upp för berg ”för att de finns där”. Habu är en gudabenådad klättrare, men är också en excentriker med en mycket svårtillgänglig personlighet som ger honom få vänner. Han har svårt att passa in i grupper och sällskap och i kombination med en fruktansvärd olycka, som slutar med att hans enda partner faller mot sin död, utvecklas han därför mot ensamklättring.

Vinterklättring uppför
"Demonhällen"

Habu bär på en i det närmaste manisk passion för att bli först uppför oklättrade rutter, ofta under svårast tänkbara förhållanden som under isande vinter. Men trots Habus speciella ensamvargspersonlighet så känner jag som läsare för honom. Baku och Taniguchi får mig att förstå vad som driver honom, trots att jag själv får svindel och handsvettningar bara av att titta på Taniguchis illustrationer. Det är väl förstås inte helt konstigt. Det finns nämligen, mig veterligen, ingen inom serievärlden som kan avbilda natur som Jiro Taniguchi. Hans karakteristiska sätt att dela upp världen i vildmark och civilisation genom att låta stadsscenerna vara inrutade, medan klättringsrutorna fullkomligt flödar ut över sidan känns såväl genomtänkt som naturligt.

Bergsklättrarmanga hör inte till vanligheterna när det kommer till översättningar och satsningar från engelskspråkiga förlag. Även i Japan är förstås bergsklättrarhistorier en nischartad företeelse, men med historier som Minna no Yama (ungefärlig översättning ”Allas berg”) som trots allt vunnit, bland annat, Shogakukans mangapris och The Summit of the Gods som också blivit flerfaldigt prisbelönt verkar det ändå finnas något med bergsklättring som fascinerar. Nämnas bör att The Summit of the Gods är en ombearbetning av en i dagsläget oöversatt roman av Yumemakura Baku. Den är totalt fem volymer lång, varav två i skrivande stund finns översatta av Ponent Mon.