Ashen Victor

Ashen Victor
Yukito Kishiro
Viz Graphic Novel
Sidor läses från vänster till höger

Yukito Kishiro har i en kort historia utforskat världen han skapat för Battle Angel Alita ytterligare. Ett snyggt och brutalt noir-drama i förvånansvärt västerländsk stil.

Ashen Victor är en ganska kort historia med ett betydligare mindre episkt tidsspann än vad som verkar vara normen inom japanska serier och kan därför snarare liknas med en novell än en roman. Historien utspelar sig tidigare än de i Battle Angel Alita och präglas av en känsla att världen är på väg att spåra ur. Hunvudpersonen är en man vid namn Snev, en Motorball-spelare som åtminstone ger illusionen av att ha en fäbläss för krascher.


Så vad är Motorball? Någorlunda kort sammanfattat handlar det om ett slags futuristisk kappkörning på rullskridskor runt en bana. Dessutom räcker det inte att köra fortare än alla andra, utan man måste också ha kontroll över en boll – därav Motorball. Deltagarna är alla cyborger – Människor med robotkroppar och rullskridskorna är såklart motordrivna vilket ger hastigheter på över 300 km/h. Deltagarna får tacklas och slåss varför krascher inte är något ovanligt, men bilden ges av att Motorball är på väg mot ett allt våldsammare håll där stora tunga maskinkroppar, överdrivet våld och steroider blir en allt tyngre inslag på bekostnad av teknik, skicklighet och finess.

Man tycker att det går utför med
samhället även på 2500-talet

Snev är, eller var, en löftesrik Motorball-spelare som råkade ut för en olycka där en man klättrade in på arenan i stil med vad som ibland händer även i evenemang i vår värld. Istället för att bli nedbrottad av säkerhetsvakter blev dock mannen påkörd av Snev, vars robotkropp demolerade mannen i ett moln av... ja ni förstår. Sedan dess hemsöker mannen Snevs psyke under loppen och får honom att krascha gång efter gång. Krascher är såklart precis lika fascinerande som någonsin (ursäkta den låga kvaliteten på klippet) och eftersom framtidsteknologin tillåter åskådare att koppla ihop sitt medvetande med en spelare når Snev trots bristen på sportslig framgång viss popularitet i sin negativa spiral som ”Kraschkung”.

Maratonmannen hinner
Inga 42 195 m.

Ashen Victor är väldigt annorlunda tecknad för att vara en japansk serie och Yukito Kishiro har hämtat väldigt mycket inspiration från Frank Millers Sin City, både i estetik och persongalleri, en machovärld där kvinnliga karaktärer mest förekommer i form av prostituerade. Starka kontraster mellan svart och vitt, stort fokus på händelser i samhällets yttre gränsland, och till och med en stor muskelklump till varelse vid namn Marvin.

Som hämtat ur Sin City

Battle Angel Alita

Battle Angel Alita
Yukito Kishiro
Viz Graphic Novel
Sidor läses från vänster till höger

Battle Angel Alita utspelar sig någonstans på 2500-talet där gränserna mellan maskin och människa har suddats ut till en flytande gråskala. Mer eller mindre mänskliga hjärnor placeras i ännu mer eller mindre högteknologiska kroppar i ett härligt virrvarr av cybernetik.


Första volymen av de totalt nio i Yukito Kishiros Battle Angel Alita var en av de första japanska serierna jag läste på engelska. Det var ungefär tio år sedan, jag gick på gymnasiet, och den här texten riskerar därför att präglas av något slags nostalgiskt skimmer. Idag äger jag samtliga volymer sedan länge, men jag minns hur jag skrev ut kapitel i smyg från skolans skrivare, dels för att slippa läsa den på en datorskärm och dels för att jag på något sätt ville ha den. Som min egen.

I Yukito Kishiros framtidsvärld lever de rika mer eller mindre oåtkomliga i en enorm svävande stad - Tiphares. Under Tiphares ligger vad som i den engelska översättningen kort och gott kallas för ”The Scrapyard” – eller ”Skrotupplaget” på svenska där de mindre belevade lever i en intressant blandning av övervakningssamhälle och total anarki. Förbrukade resurser från det rika Tiphares dumpas från hål på undersidan ner till marknivå där de hamnar på enorma skrotberg. Just på en sådan skrothög börjar Battle Angel Alita med att skrotupplagsdoktorn/-mekanikern Daiskue Ido hittar en trasig bortkastad robotkropp med kvinnliga proportioner som han tar hand om och döper till Alita.

Vansinnesskrattet ger Frankenstein-vibbar

Eller snarare, han döper den till Alita i Viz engelska översättning. På japanska heter nämligen Alita ”Gally” och den japanska originaltiteln på hela serien är Gunnm. Ändringen från Gally till Alita skulle kunna bottna i att L och R (liksom B och V) på japanska motsvarar samma ljud, eller snarare ett ljud någonstans mellan L och R som är rätt knepigt för oss västerlänningar att få till. Viz kan därför ha tolkat Gally som Gary och bestämt sig för att det vore ett lite för opassande namn på en kvinnlig huvudperson. Ett kuriöst stickspår med liknande problematik är Kousuke Fujishimas romantiska komedimanga Oh My Goddess! som (mycket) löst baseras på nordisk mytologi och då främst de tre ödesnornorna Urd, Verdandi och Skuld. Den mest prominenta av dessa är Verdandi och eftersom just V och R ställer till det i japanskan fick hon istället det lite mer sötsliskiga namnet Belldandy.

Så med det i åtanke är ”Alita” ett helt okej val.

Yukito Kishiro är inte den mest subtile

Ido reparerar Alita och vill till en början på klassiskt manér låsa in henne för att skydda henne från världens brutalitet. Hans missriktade omtanke kollapsar dock snart då Alita har en komplex historia som hon inte minns, men som sakta men säkert nystas upp i takt med att hon återupptäcker dolda, för världen bortglömda, stridskonster – Den mytomspunna Panzerkunst. Yukito Kishiro verkar älska tyska, bollar gärna med referenser till filosofer som Nietzsche och inkluderar ofta små pseudovetenskapliga förklaringar till hur de fantastiska sakerna i Alitas värld fungerar.

Battle Angel Alita är ofta rätt våldsam

Alita som karaktär är ombytlig, ena sekunden självsäker, andra gånger sårbar och grubblande, nästa naiv och på gränsen till flirtig. Möjligen är tanken att spegla den dubbla förvirringen i hennes inre - okunskapen över vem hon är, och hennes yttre – De ständiga reparationerna och byten av kroppar. Möjligen gillar Yukito Kishiro omväxling och ser Alita som något av en möjlighet att skapa sin idealkvinna. Tecknarstilen och berättartekniken är dock i mina ögon oklanderlig. Yukito Kishiro har en nästan magisk känsla för estetik, både vad gäller stillbilder och att avbilda rörelser och det gör att Battle Angel Alita är en manga jag tenderar att plocka fram gång på gång med jämna mellanrum.

En sund själ i en ny kropp

Ett givet tema genom volymerna är föga förvånande definitionen av vad som konstituerar en människa i motsats till en maskin. Främst är dock Battle Angel Alita ute efter att underhålla och man står aldrig och stampar speciellt länge. Ena sekunden engageras jag av en skrotupplagspojkes dröm om ett bättre liv i Tiphares, för att i ögonblicket efter leva mig in i Motorball, Yukito Kishiros egen minst sagt dödsföraktande framtidssport. Motorball har till och med fått en egen kort spinoff-manga i Ashen Victor som jag verkligen hoppas kunna ta upp inom kort. Det finns också en, i mina ögon sämre, fortsättningsserie vid namn Battle Angel Alita: Last Order som ännu inte är avslutad. Dessutom diskuteras en filmatisering av James Cameron, men den har å andra sidan diskuterats ända sedan jag först skrev ut bilder i smyg...

I’ll Give it my All... Tomorrow

Shunju Aono har fångat medelålderskrisen med massor av humor och kanske en del värme. Gränsen för huruvida jag skrattar åt eller med någon har sällan varit så rakbladstunn.

I’ll Give it my All... Tomorrow
Shunju Aono
Viz Signature

Huvudpersonen i Shunju Aonos I’ll give it my all... Tomorrow är Shizuo Ogura, en 40-åring som tog jobb på ett företag när han var 25 och utan att ha tänkt på det plötsligt arbetat där i 15 år. Fast besluten att göra något minnesvärt av sitt liv slutar Oguro sitt jobb och bestämmer sig för att bli mangatecknare.

Oguros självbild vid 20 visar sig
senare vara sådär sann.

Eftersom Oguro inte är särskilt talangfull vare sig på att berätta historier eller teckna bor han hos sin åldrande far tillsammans med sin dotter. Det är inte klart om Oguros fru dött eller lämnat honom, men fadern och dottern gör det möjligt för vår medelåldershjälte att förfölja sin dröm, eller snarare, gör det möjligt för honom att spela tv-spel och bli distraherad av annat hela dagarna.

I’ll give it my all... Tomorrow har förmodligen en hel del självbiografiska drag, men med alla Shunju Aonos brister uppförstorade under lupp på ett närmast kariktyraktigt vis. I en intervju berättar Aono om att han kom igång med tecknandet ganska sent, men vi talar då om 20-årsåldern i motsats till Oguros 40. Oguros första verk, Kaleidoscope, som faktiskt vinner ett specialpris utan att bli publicerat delar dessutom namn med Shunju Aonos egna debutmanga.

Vem kunde anat?

I’ll give it my all... Tomorrow är också lite slarvigt tecknad, men på ett medvetet slarvigt sätt. Mina försök att hitta svar har lett mig till det japanska begreppet ”heta-uma” (ungefärligt översättning dåligt-bra, eller kanske fulsnyggt). Det handlar i högst oprecisa ordalag om att konstnären frångår sin kunskap om anatomisk korrekthet och rena linjer för att skapa något mer personligt med ökad effekt. Tittar vi på svensk samtida seriekonst är exemplen på ”heta-uma” i min mening fler än motsatsen: Liv Strömquist och Nina Hemmingsson för att ta de två första jag kommer på.

Jag är personligen ordentligt kluven till vår protagonist Oguros ansatser. Jag tycker det är fullständigt rätt att våga lämna något stabilt men tråkigt för att prova något osäkert och spännande. Man har, föga överraskande, de facto bara ett liv på sig att prova saker. Samtidigt skär det i mig på ett härligt sätt när Oguro ständigt slöar bort sin dröm på oväsentligheter, pinsamt medveten om att jag själv saknar disciplinen jag vill se hos honom och att jag också startat löjligt många fler projekt än jag avslutat. Oguro är liksom något på spåret, men lyckas hela tiden välja fel vägskäl. Ändå blir han inte nedslagen längre stunder. Det är som om något i hans psyke stålsätter honom och möjliggör ett fortsatt liv trots att folk omkring honom ser hans existens som ett misslyckande.

Oguro imponerar på de han kan

Det är på det här viset I’ll give it my all... Tomorrow representerar något sällsynt bland mangavärldens arketyper. Huvudpersonen i nästan varje annan serie är antingen framgångsrik, samt oerhört driven och fokuserad, eller någon om ger illusionen av att vara lite misslyckad, men som egentligen sitter på en enorm potential. I’ll give it my all... Tomorrow handlar om mänsklighet. Förvisso något av en parodi på sådan, men på ett sätt som framhäver kvaliteter. Kvaliteter vi kanske inte är så stolta över.

Det går att läsa smakprov på I’ll Give it my All... Tomorrow här

The Legend of Kamui

The Legend of Kamui
av Sanpei Shirato.

Utgiven av Viz.

Läses från vänster till höger.

Sanpei Shiratos The Legend of Kamui är en berättelse i ett strikt hierarkiskt feodalsamhälle, om en herrelös ninjas desperata kamp mot ett öde där alla goda människor runt omkring honom drabbas av olycka. Den innehåller också cool ninjaaction och en hujedanes massa våld.

Kamuis skapare Sanpei Shiratos tecknarstil är ganska annorlunda om man är van vid svenskpublicerad manga som Naruto, Ranma½ eller för den delen Hellsing. Detta beror till viss del på att den är tecknad i en annan era, 60-talet, men också på att den i många försök att klassificera undergrupper till manga faller under det man brukar kalla för gekiga.

Hur man etablerar
åldersgräns 18+
på en ruta

Jag har för avsikt att närmare beskriva gekigarörelsen i en framtida text, men den kortaste möjliga förenklingen av den är något i stil med: Manga med mer realistisk stil än de populära ”stora ögonen” som generellt riktar sig till en äldre målgrupp.

Eftersom mangan riktar sig till just en äldre målgrupp innehåller den stora mängder våld och sin beskärda del naket. Varken bokens hjältar eller skurkar drar sig för att döda sina fiender, men med det sagt så är berättelsen långt ifrån effektsökeri och har en rimlighet i sin egen orimlighet. Shiratos upplägg är ofta genomtänkta historier.

Han är död 20
sidor senare

Det första kapitlet är ett underbart exempel, som börjar med att Kamui räddar ett rådjur från vildhundar, bara för att se det skadade villebrådet fly i skräck även från dess vänligt sinnade räddare och kasta sig ut för ett stup. Läxan, att bytets öde är att aldrig kunna lita på någon, återupprepas sedan i längre form under hela kapitlet, där Kamui hjälper en annan ninja på flykt undan hennes förföljare, bara för att se henne försöka ta hans eget liv så fort striden är över. Det är förmodligen också möjligt att göra en ännu bredare tolkning med råjuret som synonymt för Kamui, som ständigt bedras av, eller tvingas lämna, de han står nära.

Hemingwayiskt fiske

Inom historien hamnar Kamui i ett lugnt fiskeläge på en avlägsen ö, där han accepteras av nästan alla. Ständigt på resande fot börjar Kamui hoppas på ett stillsamt liv utan död, men hans förflutna, eller hans öde, hinner ikapp honom och han tvingas snart in i skeenden där liv står på spel, såväl hans eget som de andra bybornas. Vi bjuds också på ett antal fiskescener som får åtminstone mig att mer än en gång tänka på Ernest Hemingways Den gamle och havet

The Legend of Kamui lånar mycket från klassisk ninjamystik vad gäller vapen och tekniker. Den som har läst Naruto kommer att inse hur mycket Masashi Kishimoto inspirerats av liknande källor, även om han istället valt att anpassa det för en yngre målgrupp.

Såhär tecknar man
ninjastrider

Nämnas kan också att Sanpei Shirato har en bakgrund inom Kamishibai – ungefär en slags enmansteater som går ut på att visa bilder på en portabel liten scen. Berättaren visar och växlar bilderna samtidigt som hon eller han berättar historien och gör ljudeffekter till bilderna. Det är förmodligen inte att överdriva om man påstår att det har haft effekt på hans visuella berättarteknik.

Just den här två volymer långa historien, The Legend of Kamui är den enda manga om karaktären Kamui som översatts och publicerats på engelska, men den är egentligen en del av en mycket större historia som tyvärr inte går att läsa för oss som inte kan tillräckligt bra japanska (åtminstone om man föredrar att läsa i pappersformat av professionella översättare).

The Legend of Kamui är publicerad av Viz och är i skrivande stund tyvärr ur tryck.

Nausicaä of the Valley of the Wind

Hayao Miyazaki är förmodligen, i konkurrens med Akira Kurosawa, den japanska filmskapare som är mest känd för oss i Sverige. Vad kanske inte lika många känner till är att han på 1980-talet även skrivit och illustrerat Nausicaä of the Valley of the Wind - mangaförlagan till filmatiseringen med samma namn.

Nausicaä of the Valley
of the Wind - Vol. 1

Nausicaä of the Valley of the Wind ger känslan av en kombination av fantasy och science fiction. Världen som historien utspelar sig i är en sällsam framtidsvision av vår egen där mänskligheten har misskött sin planet och, i kombination med domedagsvapen, orsakat en näst intill fullständig ekologisk kollaps. En kraftigt decimerad mänsklig befolkning tvingas därför samsas om de små bitar land som fortfarande är beboeliga för människor.

Resten av världen är antingen bestående av stora syrafrätande hav, eller underliga skogar som släpper ut pollen som snabbt dödar en människa vid inandning. De enda som klarar av att leva i sådana skogar är förvuxna insekter, från halvmeterstora trollsländor till de magnifika, och för historien mycket centrala, Ohmu. Ohmu är en slags naturens rättskipare och deras ögon växlar färg från blå till röd när de blir upprörda.

Nausicaä ser rött

Huvudpersonen Nausicaä, eller Nausika som hon förmodligen skulle heta i en svensköversättning, är enligt Miyazaki inspirerad av en kombination av Nausika från Homeros Odysséen och en japansk historia om en prinsessa som älskade insekter. Nausicaä är självständig, krigisk när nöden kräver, men ofta omtänksam och med en stark uppfattning av både henne själv och mänskligheten som en liten bit i ett mycket större pussel.Hon är en mänsklig spegling av insektsskogarnas Ohmu, vilket tar sig tydligt uttryck i att hon kommer väl överens med dem och är den enda personen i berättelsen som lyckas lugna en Ohmu som bytt färg.

Resterna av ett
domedagsvapen

Mänskligheten i Miyazakis verk har dessvärre inte lärt sig av sina förfäders misstag. Tillbakakastade i ett nytt feodalsamhälle börjar berättelsen vid upptrappningen av ett krig mellan kungarikena Torumekia och Dorok. Aspirerande präster, prinsar och prinsessor kämpar för att återupptäcka förlorad teknologi från forna civilisationer, inklusive de legendariska gudakrigarna som knuffade mänskligheten över kanten till kollaps.

Miyazakis berättarstil är seriös och lite kärv. Att mangan tog ungefär 13 år att skapa märks i att han nästan aldrig slösar bort en ruta. Detta kräver visst fokus från läsaren och Miyazaki använder sig i stort sett aldrig av stora ensides- eller tvåsidorsillustrationer. Det är smått, stundtals på gränsen till plåttrigt, på ett sätt som är ganska sällsynt inom manga. Volymerna från Viz media är dessutom släppta i ett betydligt större format som, i kombination med rutornas struktur, för tankarna snarare till den västerländska serietraditionen.

Ohmu skrivs med japanskans
tecken för kung

Rädslan för atomvapenkrig är tydlig i Miyazakis allegori med gudakrigarna och känns väl inte fullt lika aktuell nu som den måste ha gjort på 80-talet, men den ekologiska aspekten, vad vi gör med vår planet, är fortfarande, snart 30 år senare, fullt relevant och högst aktuell.

Fördelen med Nausicaä of the Valley of the Wind är att den kan läsas precis så, som en exposé och kritik över mänsklig natur, vårt exploaterande av jordens resurser och om krigets förfärligheter. Men den kan också med behållning läsas utan sådana djupdykningar, som en fantastisk och dramatisk äventyrsberättelse. Med endast sju volymer är den dessutom betydligt kortare än mycket manga och kan tjäna som en fantastisk introduktion till vad manga kan vara men som det, dessvärre, allt för ofta inte är.

REAL

Takehiko Inoue har gjort en manga om något så ovanligt som rullstolsbasket. Eller, stryk det, Takehikos REAL är en manga precis som vilken som helst. Det är bara så att flera centrala karaktärer av olika anledningar råkar sitta i rullstol.

I berättelsens början får vi lära känna Nomiya, en gymnasiekille på glid som varit med om en vårdslös mopedolycka där han klarat sig utan en skråma. Flickan han skjutsade med blev dock hopplöst förlamad och Nomiya brottas med enorma skuldkänslor.

När läste du senast
en hyllning till hur ballt
det är med rullstol?

Nomiya struntar helt i skolan och hoppar av sitt enda glädjeämne, skolans basketlag, för att  varje dag besöka flickan han förlamat. En dag stöter de på en ung kille i rullstol, den en gång lovande 100-meterslöparen Togawa, som ensam tränar med en basketboll.

Togawas mer än lovligt kärva personlighet har fått honom utesluten ur laget han spelat i, men han och Nomiya bildar ett tvåmannalag och börjar spela om pengar mot andra. Och här glimrar historien till ordentligt!

Funktionsnedsättning
som dopningspreparat.

Efter att ha vunnit en av matcherna anklagar motståndarlaget Nomiya och Togawa för fusk eftersom, håll i dig, Togawa använder rullstol. De tycker att rullstolen ger Togawa en orättvis fördel och vägrar betala vadet de hade om matchen. Nomiyas försvar av Togawa är inget mindre än fantastiskt och hela scenen ställer på något sätt hela uppfattningen om vad det innebär att ha en funktionsnedsättning på ända.



Det är väldigt lätt att definiera en person utifrån deras fysiska egenskaper, vare sig det är kön, kläder, kropp eller mängden melanin i huden. Men i REAL hamnar jag åtminstone i ett stadie där jag inte längre fäster någon vikt

vid det. Jag har vant mig. För det är det alla fördomar bottnar i.

Att man inte är van.

Toriko

Toriko är utgiven av Viz Media under
deras Shonen Jump Advanced

Ibland har man inte ett dugg lust att tänka nyttigt. Ibland vill man bara stoppa i sig en svettig pizza med 119 ingredienser och skölja ner det med en kanna vitlökssås. Ibland vill man bara läsa Toriko av Mitsutoshi Shimabukuro.

Toriko utspelar sig i en "gourmetvärld" där allt kretsar kring mat, med fokus på sällsynta ingredienser. Att ta ett tema, i det här fallet mat, och sedan låta allt, överallt, kretsa kring det är ett ganska vanligt grepp i manga som främst riktar sig till tonåringar. Det kan vara ett brädspel, en aktivitet eller en sport som, när (den ofta magiskt talangfulle) protagonisten väl fått upp intresset, förföljer henne eller, absolut oftast, honom.

Om temat för en sådan manga råkar vara säg... flugfiske så är det inom bokens ramar en fullständigt naturlig situation om bokens protagonist under en promenad snubblar in i en främling och denne någon utan omsvep utmanar honom på en flugfiskeduell för att återställa sin heder.

Kräfttorsken är ett av de
mer normala djuren i
Torikos värld

Vad som skiljer Toriko lite från mallen är att bokens huvudperson, gourmetfantasten Toriko känns ganska färdig. Muskelberget Toriko är redan fantastiskt kompetent, etableras som praktiskt taget oslagbar i strid och blir aldrig direkt oroad över de mest riskabla situationer och det är svårt att se hur man skall kunna utveckla karaktären mer än genom tillbakablickar.

Istället sköts allt oroande av Torikos side-kick kocken Komatsu. Komatsu har som funktion att följa efter Toriko och förklara för läsaren precis hur enastående Toriko är. Läsaren är på ett sätt trygg med Toriko, eftersom de mest fasansfulla situationer aldrig blir farliga på riktigt.


Den här apan är lite galnare.
På Toriko-skalan får den dock
bara 3/10

Allt det här kan låta som dålig dramaturgi och, tja, det är det väl till viss del. Men historien är så fartfylld och sprudlar av så mycket idéer och berättarglädje att det liksom inte riktigt gör något. Volymerna, i skrivande stund tre i antal, är otroligt snabblästa lite på samma sätt som en påse chips tar slut automatiskt så fort den öppnats. Mitsutoshi Shimabukuro gör också ett skickligt jobb i att hitta på olika (o)djur för Toriko att jaga och äta, det ena vansinnigare än det andra.

Ha Ha Ha! Toriko lättar upp
stämningen med lite bajshumor

Så, för att sammanfatta: Toriko är enkel men fantasifullt intensiv underhållning utan behov av analys eller reflektion. Även om man såklart kan läsa in precis vad man vill med underhållande resultat.