Battle Angel Alita

Battle Angel Alita
Yukito Kishiro
Viz Graphic Novel
Sidor läses från vänster till höger

Battle Angel Alita utspelar sig någonstans på 2500-talet där gränserna mellan maskin och människa har suddats ut till en flytande gråskala. Mer eller mindre mänskliga hjärnor placeras i ännu mer eller mindre högteknologiska kroppar i ett härligt virrvarr av cybernetik.


Första volymen av de totalt nio i Yukito Kishiros Battle Angel Alita var en av de första japanska serierna jag läste på engelska. Det var ungefär tio år sedan, jag gick på gymnasiet, och den här texten riskerar därför att präglas av något slags nostalgiskt skimmer. Idag äger jag samtliga volymer sedan länge, men jag minns hur jag skrev ut kapitel i smyg från skolans skrivare, dels för att slippa läsa den på en datorskärm och dels för att jag på något sätt ville ha den. Som min egen.

I Yukito Kishiros framtidsvärld lever de rika mer eller mindre oåtkomliga i en enorm svävande stad - Tiphares. Under Tiphares ligger vad som i den engelska översättningen kort och gott kallas för ”The Scrapyard” – eller ”Skrotupplaget” på svenska där de mindre belevade lever i en intressant blandning av övervakningssamhälle och total anarki. Förbrukade resurser från det rika Tiphares dumpas från hål på undersidan ner till marknivå där de hamnar på enorma skrotberg. Just på en sådan skrothög börjar Battle Angel Alita med att skrotupplagsdoktorn/-mekanikern Daiskue Ido hittar en trasig bortkastad robotkropp med kvinnliga proportioner som han tar hand om och döper till Alita.

Vansinnesskrattet ger Frankenstein-vibbar

Eller snarare, han döper den till Alita i Viz engelska översättning. På japanska heter nämligen Alita ”Gally” och den japanska originaltiteln på hela serien är Gunnm. Ändringen från Gally till Alita skulle kunna bottna i att L och R (liksom B och V) på japanska motsvarar samma ljud, eller snarare ett ljud någonstans mellan L och R som är rätt knepigt för oss västerlänningar att få till. Viz kan därför ha tolkat Gally som Gary och bestämt sig för att det vore ett lite för opassande namn på en kvinnlig huvudperson. Ett kuriöst stickspår med liknande problematik är Kousuke Fujishimas romantiska komedimanga Oh My Goddess! som (mycket) löst baseras på nordisk mytologi och då främst de tre ödesnornorna Urd, Verdandi och Skuld. Den mest prominenta av dessa är Verdandi och eftersom just V och R ställer till det i japanskan fick hon istället det lite mer sötsliskiga namnet Belldandy.

Så med det i åtanke är ”Alita” ett helt okej val.

Yukito Kishiro är inte den mest subtile

Ido reparerar Alita och vill till en början på klassiskt manér låsa in henne för att skydda henne från världens brutalitet. Hans missriktade omtanke kollapsar dock snart då Alita har en komplex historia som hon inte minns, men som sakta men säkert nystas upp i takt med att hon återupptäcker dolda, för världen bortglömda, stridskonster – Den mytomspunna Panzerkunst. Yukito Kishiro verkar älska tyska, bollar gärna med referenser till filosofer som Nietzsche och inkluderar ofta små pseudovetenskapliga förklaringar till hur de fantastiska sakerna i Alitas värld fungerar.

Battle Angel Alita är ofta rätt våldsam

Alita som karaktär är ombytlig, ena sekunden självsäker, andra gånger sårbar och grubblande, nästa naiv och på gränsen till flirtig. Möjligen är tanken att spegla den dubbla förvirringen i hennes inre - okunskapen över vem hon är, och hennes yttre – De ständiga reparationerna och byten av kroppar. Möjligen gillar Yukito Kishiro omväxling och ser Alita som något av en möjlighet att skapa sin idealkvinna. Tecknarstilen och berättartekniken är dock i mina ögon oklanderlig. Yukito Kishiro har en nästan magisk känsla för estetik, både vad gäller stillbilder och att avbilda rörelser och det gör att Battle Angel Alita är en manga jag tenderar att plocka fram gång på gång med jämna mellanrum.

En sund själ i en ny kropp

Ett givet tema genom volymerna är föga förvånande definitionen av vad som konstituerar en människa i motsats till en maskin. Främst är dock Battle Angel Alita ute efter att underhålla och man står aldrig och stampar speciellt länge. Ena sekunden engageras jag av en skrotupplagspojkes dröm om ett bättre liv i Tiphares, för att i ögonblicket efter leva mig in i Motorball, Yukito Kishiros egen minst sagt dödsföraktande framtidssport. Motorball har till och med fått en egen kort spinoff-manga i Ashen Victor som jag verkligen hoppas kunna ta upp inom kort. Det finns också en, i mina ögon sämre, fortsättningsserie vid namn Battle Angel Alita: Last Order som ännu inte är avslutad. Dessutom diskuteras en filmatisering av James Cameron, men den har å andra sidan diskuterats ända sedan jag först skrev ut bilder i smyg...

Berserk

Berserk vol. 1
Kentaro Miura
Dark Horse Comics

Kentaro Miura har skrivit en av de mest brutala och svarta fantasyverken i historien. Våldsamt, sexuellt och barnförbjudet så att det förslår, men alltid, alltid underhållande.

Berserk handlar om svärdskämpen Guts, en enstöring som går under epitetet ”Den svarte svärdskämpen”, hyser ett förakt för svaga människor och hatar att man tar i honom. Man kan ana att han levt ett liv fullt av blod, besvikelser och svek, inte bara för att han saknar en arm och är blind på ena ögat. I berättelsens början har Guts en imponerande arsenal, ett gigantiskt svärd som kan klyva en man i rustning, ett helautomatiskt armborst och en arm av metall som kan avfyra kanonkulor. Just metallarmen i kombination med namnet Guts innebär förmodligen att Kentaro Miura hämtat inspiration från antingen den faktiske historiska personen Götz von Berlichingen (kallad ”Götz med järnhanden”), eller från Goethes drama med samma namn. En semiintressant fotnot är att Goethe i pjäsen uppfann repliken ”Kyss mig i arslet”. Med ett sådant kulturellt arv är det svårt att se hur Berserk kan bli annat än genial.

Vår hjälte... typ.

Efter ett par volymer av etablerandet av Guts karaktär får vi så en rejäl tillbakablick som börjar vid Guts födsel. Miura förnekar sig inte och låter givetvis Guts födas under ett träd av sin hängda mor i hennes sista dödskramper. Han ligger sedan där i en blandning av blod och moderkaka innan han hittas av en grupp legoknektar där en kvinna tar in honom som sin egen.

Eftersom Berserk i dagsläget är 34 volymer lång har jag inte för avsikt att förklara så mycket mer av handlingen, men huvudtråden i Kentaro Miuras verk är Guts förhållande till en karismatisk men alltmer maktgalen ung man vid namn Griffith. Griffith styr ett band med legoknektar där Guts fungerar som hans högra hand, men Guts lämnar gruppen när Griffiths höga ambitioner hotas att braka sönder och den karismatiske ynglingen gör ett avtal med mörka krafter som Faust inte ens skulle kunna drömma om.

Det här är det sjukaste
Jag vågar visa i bloggen.
Det finns mycket värre.

Det Miura gör allra bäst är dock ursinnig action, framförallt action där Guts kämpar mot vansinniga demoner hämtade från de allra mörkaste mardrömmar och depraverade fantasier. Intellektuellt är det definitivt inte (även om det såklart finns såväl intressant symbolik som övergripande teman) och många skulle nog, 18-årsgränsen till trots, kunna ta ordentlig anstöt av det som skildras. Men för mig är frossandet i Berserks våldsamhet en sådan uppenbar eskapism. Just det överdrivna i att - håll i dig nu – ett demoniskt vidunder med en jättestor fallos som tunga försöker våldta en kvinna medan Guts, spottandes blod och med fler brutna ben än hela, klyver monstret på mitten med ett över två meter långt bredsvärd. Risken att något sådant skulle hända i vrekligheten är... låt oss säga marginell. Det är så verklighetsfrämmande och så överdrivet att, åtminstone hos mig, äcklet och det frånstötande ger vika för något slags bisarr humor. Jag kommer på mig själv med att skratta högt och stöta ur mig ett ”Vad fasen håller du på med Kentaro!” för att sedan snabbt bläddra till nästa sida för at se vad som händer härnäst. Det är helt enkelt så vansinnigt underhållande att jag kan förlåta Berserk för alla dess tillkortakommanden.

Nakenlekar!

För tillkortakommanden finns det. Kentaro Miuras har arbetat på sin berättelse i över 20 år och det märks tyvärr ibland i berättelsens struktur. Förutsättningar och personligheter ändras över tid och jag är inte helt övertygad om att ens Miura själv är säker på vare sig vart han är på väg, eller hur han skall avsluta historien. Hans teckningsstil är dock oerhört ambitiös med detaljer och en minutiös nogrannhet i varje ruta och det går att se hur Miuras tecknarstil utvecklats från de tidigaste volymerna.