Ashen Victor

Ashen Victor
Yukito Kishiro
Viz Graphic Novel
Sidor läses från vänster till höger

Yukito Kishiro har i en kort historia utforskat världen han skapat för Battle Angel Alita ytterligare. Ett snyggt och brutalt noir-drama i förvånansvärt västerländsk stil.

Ashen Victor är en ganska kort historia med ett betydligare mindre episkt tidsspann än vad som verkar vara normen inom japanska serier och kan därför snarare liknas med en novell än en roman. Historien utspelar sig tidigare än de i Battle Angel Alita och präglas av en känsla att världen är på väg att spåra ur. Hunvudpersonen är en man vid namn Snev, en Motorball-spelare som åtminstone ger illusionen av att ha en fäbläss för krascher.


Så vad är Motorball? Någorlunda kort sammanfattat handlar det om ett slags futuristisk kappkörning på rullskridskor runt en bana. Dessutom räcker det inte att köra fortare än alla andra, utan man måste också ha kontroll över en boll – därav Motorball. Deltagarna är alla cyborger – Människor med robotkroppar och rullskridskorna är såklart motordrivna vilket ger hastigheter på över 300 km/h. Deltagarna får tacklas och slåss varför krascher inte är något ovanligt, men bilden ges av att Motorball är på väg mot ett allt våldsammare håll där stora tunga maskinkroppar, överdrivet våld och steroider blir en allt tyngre inslag på bekostnad av teknik, skicklighet och finess.

Man tycker att det går utför med
samhället även på 2500-talet

Snev är, eller var, en löftesrik Motorball-spelare som råkade ut för en olycka där en man klättrade in på arenan i stil med vad som ibland händer även i evenemang i vår värld. Istället för att bli nedbrottad av säkerhetsvakter blev dock mannen påkörd av Snev, vars robotkropp demolerade mannen i ett moln av... ja ni förstår. Sedan dess hemsöker mannen Snevs psyke under loppen och får honom att krascha gång efter gång. Krascher är såklart precis lika fascinerande som någonsin (ursäkta den låga kvaliteten på klippet) och eftersom framtidsteknologin tillåter åskådare att koppla ihop sitt medvetande med en spelare når Snev trots bristen på sportslig framgång viss popularitet i sin negativa spiral som ”Kraschkung”.

Maratonmannen hinner
Inga 42 195 m.

Ashen Victor är väldigt annorlunda tecknad för att vara en japansk serie och Yukito Kishiro har hämtat väldigt mycket inspiration från Frank Millers Sin City, både i estetik och persongalleri, en machovärld där kvinnliga karaktärer mest förekommer i form av prostituerade. Starka kontraster mellan svart och vitt, stort fokus på händelser i samhällets yttre gränsland, och till och med en stor muskelklump till varelse vid namn Marvin.

Som hämtat ur Sin City

Battle Angel Alita

Battle Angel Alita
Yukito Kishiro
Viz Graphic Novel
Sidor läses från vänster till höger

Battle Angel Alita utspelar sig någonstans på 2500-talet där gränserna mellan maskin och människa har suddats ut till en flytande gråskala. Mer eller mindre mänskliga hjärnor placeras i ännu mer eller mindre högteknologiska kroppar i ett härligt virrvarr av cybernetik.


Första volymen av de totalt nio i Yukito Kishiros Battle Angel Alita var en av de första japanska serierna jag läste på engelska. Det var ungefär tio år sedan, jag gick på gymnasiet, och den här texten riskerar därför att präglas av något slags nostalgiskt skimmer. Idag äger jag samtliga volymer sedan länge, men jag minns hur jag skrev ut kapitel i smyg från skolans skrivare, dels för att slippa läsa den på en datorskärm och dels för att jag på något sätt ville ha den. Som min egen.

I Yukito Kishiros framtidsvärld lever de rika mer eller mindre oåtkomliga i en enorm svävande stad - Tiphares. Under Tiphares ligger vad som i den engelska översättningen kort och gott kallas för ”The Scrapyard” – eller ”Skrotupplaget” på svenska där de mindre belevade lever i en intressant blandning av övervakningssamhälle och total anarki. Förbrukade resurser från det rika Tiphares dumpas från hål på undersidan ner till marknivå där de hamnar på enorma skrotberg. Just på en sådan skrothög börjar Battle Angel Alita med att skrotupplagsdoktorn/-mekanikern Daiskue Ido hittar en trasig bortkastad robotkropp med kvinnliga proportioner som han tar hand om och döper till Alita.

Vansinnesskrattet ger Frankenstein-vibbar

Eller snarare, han döper den till Alita i Viz engelska översättning. På japanska heter nämligen Alita ”Gally” och den japanska originaltiteln på hela serien är Gunnm. Ändringen från Gally till Alita skulle kunna bottna i att L och R (liksom B och V) på japanska motsvarar samma ljud, eller snarare ett ljud någonstans mellan L och R som är rätt knepigt för oss västerlänningar att få till. Viz kan därför ha tolkat Gally som Gary och bestämt sig för att det vore ett lite för opassande namn på en kvinnlig huvudperson. Ett kuriöst stickspår med liknande problematik är Kousuke Fujishimas romantiska komedimanga Oh My Goddess! som (mycket) löst baseras på nordisk mytologi och då främst de tre ödesnornorna Urd, Verdandi och Skuld. Den mest prominenta av dessa är Verdandi och eftersom just V och R ställer till det i japanskan fick hon istället det lite mer sötsliskiga namnet Belldandy.

Så med det i åtanke är ”Alita” ett helt okej val.

Yukito Kishiro är inte den mest subtile

Ido reparerar Alita och vill till en början på klassiskt manér låsa in henne för att skydda henne från världens brutalitet. Hans missriktade omtanke kollapsar dock snart då Alita har en komplex historia som hon inte minns, men som sakta men säkert nystas upp i takt med att hon återupptäcker dolda, för världen bortglömda, stridskonster – Den mytomspunna Panzerkunst. Yukito Kishiro verkar älska tyska, bollar gärna med referenser till filosofer som Nietzsche och inkluderar ofta små pseudovetenskapliga förklaringar till hur de fantastiska sakerna i Alitas värld fungerar.

Battle Angel Alita är ofta rätt våldsam

Alita som karaktär är ombytlig, ena sekunden självsäker, andra gånger sårbar och grubblande, nästa naiv och på gränsen till flirtig. Möjligen är tanken att spegla den dubbla förvirringen i hennes inre - okunskapen över vem hon är, och hennes yttre – De ständiga reparationerna och byten av kroppar. Möjligen gillar Yukito Kishiro omväxling och ser Alita som något av en möjlighet att skapa sin idealkvinna. Tecknarstilen och berättartekniken är dock i mina ögon oklanderlig. Yukito Kishiro har en nästan magisk känsla för estetik, både vad gäller stillbilder och att avbilda rörelser och det gör att Battle Angel Alita är en manga jag tenderar att plocka fram gång på gång med jämna mellanrum.

En sund själ i en ny kropp

Ett givet tema genom volymerna är föga förvånande definitionen av vad som konstituerar en människa i motsats till en maskin. Främst är dock Battle Angel Alita ute efter att underhålla och man står aldrig och stampar speciellt länge. Ena sekunden engageras jag av en skrotupplagspojkes dröm om ett bättre liv i Tiphares, för att i ögonblicket efter leva mig in i Motorball, Yukito Kishiros egen minst sagt dödsföraktande framtidssport. Motorball har till och med fått en egen kort spinoff-manga i Ashen Victor som jag verkligen hoppas kunna ta upp inom kort. Det finns också en, i mina ögon sämre, fortsättningsserie vid namn Battle Angel Alita: Last Order som ännu inte är avslutad. Dessutom diskuteras en filmatisering av James Cameron, men den har å andra sidan diskuterats ända sedan jag först skrev ut bilder i smyg...

Nausicaä of the Valley of the Wind

Hayao Miyazaki är förmodligen, i konkurrens med Akira Kurosawa, den japanska filmskapare som är mest känd för oss i Sverige. Vad kanske inte lika många känner till är att han på 1980-talet även skrivit och illustrerat Nausicaä of the Valley of the Wind - mangaförlagan till filmatiseringen med samma namn.

Nausicaä of the Valley
of the Wind - Vol. 1

Nausicaä of the Valley of the Wind ger känslan av en kombination av fantasy och science fiction. Världen som historien utspelar sig i är en sällsam framtidsvision av vår egen där mänskligheten har misskött sin planet och, i kombination med domedagsvapen, orsakat en näst intill fullständig ekologisk kollaps. En kraftigt decimerad mänsklig befolkning tvingas därför samsas om de små bitar land som fortfarande är beboeliga för människor.

Resten av världen är antingen bestående av stora syrafrätande hav, eller underliga skogar som släpper ut pollen som snabbt dödar en människa vid inandning. De enda som klarar av att leva i sådana skogar är förvuxna insekter, från halvmeterstora trollsländor till de magnifika, och för historien mycket centrala, Ohmu. Ohmu är en slags naturens rättskipare och deras ögon växlar färg från blå till röd när de blir upprörda.

Nausicaä ser rött

Huvudpersonen Nausicaä, eller Nausika som hon förmodligen skulle heta i en svensköversättning, är enligt Miyazaki inspirerad av en kombination av Nausika från Homeros Odysséen och en japansk historia om en prinsessa som älskade insekter. Nausicaä är självständig, krigisk när nöden kräver, men ofta omtänksam och med en stark uppfattning av både henne själv och mänskligheten som en liten bit i ett mycket större pussel.Hon är en mänsklig spegling av insektsskogarnas Ohmu, vilket tar sig tydligt uttryck i att hon kommer väl överens med dem och är den enda personen i berättelsen som lyckas lugna en Ohmu som bytt färg.

Resterna av ett
domedagsvapen

Mänskligheten i Miyazakis verk har dessvärre inte lärt sig av sina förfäders misstag. Tillbakakastade i ett nytt feodalsamhälle börjar berättelsen vid upptrappningen av ett krig mellan kungarikena Torumekia och Dorok. Aspirerande präster, prinsar och prinsessor kämpar för att återupptäcka förlorad teknologi från forna civilisationer, inklusive de legendariska gudakrigarna som knuffade mänskligheten över kanten till kollaps.

Miyazakis berättarstil är seriös och lite kärv. Att mangan tog ungefär 13 år att skapa märks i att han nästan aldrig slösar bort en ruta. Detta kräver visst fokus från läsaren och Miyazaki använder sig i stort sett aldrig av stora ensides- eller tvåsidorsillustrationer. Det är smått, stundtals på gränsen till plåttrigt, på ett sätt som är ganska sällsynt inom manga. Volymerna från Viz media är dessutom släppta i ett betydligt större format som, i kombination med rutornas struktur, för tankarna snarare till den västerländska serietraditionen.

Ohmu skrivs med japanskans
tecken för kung

Rädslan för atomvapenkrig är tydlig i Miyazakis allegori med gudakrigarna och känns väl inte fullt lika aktuell nu som den måste ha gjort på 80-talet, men den ekologiska aspekten, vad vi gör med vår planet, är fortfarande, snart 30 år senare, fullt relevant och högst aktuell.

Fördelen med Nausicaä of the Valley of the Wind är att den kan läsas precis så, som en exposé och kritik över mänsklig natur, vårt exploaterande av jordens resurser och om krigets förfärligheter. Men den kan också med behållning läsas utan sådana djupdykningar, som en fantastisk och dramatisk äventyrsberättelse. Med endast sju volymer är den dessutom betydligt kortare än mycket manga och kan tjäna som en fantastisk introduktion till vad manga kan vara men som det, dessvärre, allt för ofta inte är.