Doing Time

Doing Time
Kazuichi Hanawa
Fanfare/Ponent Mon

Om du någon gång undrat över hur det vore att sitta i ett japanskt fängelse så är Doing Time av Kazuichi Hanawa fantastiskt upplysande. Fullständigt realistisk, känns den så verklig att du nog faktiskt kan låta bli att hamna där själv. Du vet ändå redan precis hur det är.


Kazuichi Hanawa gillade skjutvapen. Enligt intervjun som inleder Doing Time förstår jag det som att han aldrig ägde några riktiga vapen, utan endast modeller och luftpistoler. Icke desto mindre hade han då, under mitten av 90-talet, inget tillstånd. I kombination med japanska myndigheternas upplevda behov av att statuera ett exempel för att komma till rätta med ökad smuggling från ett sönderfallande Ryssland till Japans nordligaste ö Hokkaido dömdes han därför överraskande till tre års fängelse.

Doing Time är för mig unik. Inte för att den handlar om fängelser eller ens för att den är självbiografisk, utan för att den är upplagd på ett sätt som påminner mer om dokumentärfilmer och facklitteratur än biografier. Övergripande intrig saknas i stort sett helt och stora översiktsbilder liknande de i en faktabok för barn som för mina tankar till Joe Kaufman. Det understryks såklart än mer av att första kapitlet pryds av en klistermärkesliknande illustration av en flicka som läser en bok, med undertexten ”Illustrated Story for Good Children”.

I Japan tror man på att skrämma sina
barn till väluppfostran.

Barn har nog tämligen svårt att relatera till Doing Time och författarjagets inledande kamp för att handskas med sin nikotinabstinens. Till slut löser han bristen på cigaretter med att imitera rökning med hjälp av ett suddgummi som tändare och lite hoprullat tidningspapper som cigarett.

Vem behöver nikotinplåster?

Stora delar av boken ägnas också åt att beskriva vad man äter i fängelser. De eviga måltiderna i kombination med mycket stillasittande gör att rädslan för fetma är överhängande. Fångarna får olika kvalitet på riset beroende på hur väl deras fånggrupp skött sig, vilket skapar ett grupptryck och ger fångvaktarna ytterligare maktövertag. Även rätten att få se på TV eller en biovisning går att fötjäna för de fångar som är extra nitiska och följer alla rutiner.

Nästa sida fortsätter på samma sätt,
med undantaget att ruta fyra saknas.

Som mest intressant blir det när Kazuichi diskuterar huruvida det verkligen är så hemskt att sitta i fängelse. Man slipper oroa sig fundera över saker som räkningar, att råka bli arbetslös eller att behöva laga mat. Det enda man ger upp är sin frihet och ibland snuddar man vid tanken att det enda som egentligen är negativt med fångenskap är medvetenheten om att man inte är fri. Kunde man på något sätt bli av med medvetandet och bli mer som en gris på en bondgård skulle livet i fängelset vara ett lyckligt liv. Jag tror inte att det är Kazuichi Hanawas avsikt, men när jag läser Doing Time kan jag inte låta bli att fundera över om samma sak är sant även för oss som lever utanför fängelsemuren och om vi är fria varelser eller inte.

Att sitta I fängelse är lite som att bo i en skog.
Tydligen.

Det enda negativa med Doing Time är den olyckligt låga kvaliteten på tryckningen. Dessvärre släppte limmet i bokryggen så fort jag öppnade den, samtidigt som trycket aldrig fäst på en av sidorna. Det kan såklart vara ett måndagsexemplar, men vid en sökning efter recensioner av boken fann jag att minst en av de recensenterna har haft samma problem.

The Summit of the Gods

The Summit of the Gods - Vol. 1

Personligen har jag aldrig varit intresserad av klättring. Eller snarare, jag har aldrig varit intresserad av att själv klättra. En mer än måttlig respekt för höjder - okej, höjdskräck – har gjort att jag sällan kämpar mig högre än än halvvägs uppför en trappstege.

Med det sagt kan jag ändå förstå fascinationen som bergsklättrare upplever. Att med bara sin egen kropp, teknik och utrustning bevisa för sig själv vad som är möjligt och känslan av att ha besegrat något. Jag förstår det i teorin, men inget har kommit så nära att delge mig känslan som Yumemakura Baku och Jiro Taniguchis The Summit of the Gods … utom förstås möjligen introt till Renny Harlins Cliffhanger

A Kodak Moment

The Summit of the Gods är till en början egentligen lika mycket en berättelse om ett mysterium som det är en berättelse om bergsklättring. Huvudpersonen, reportern Makoto Fukamachi, är i Nepal efter att med sin kamera ha dokumenterat ett försök att bestiga Mount Everest som slutat med ett tragiskt dödsfall. Han dröjer sig kvar i Nepal och får i en butik syn på en kamera som fångar hans intresse.

Kameran är av identisk modell med den som användes av George Mallory och Andrew Irvine vid ett försök att som första personer bestiga Mount Everest 1924. Både George och Andrew dog under försöket och hurvida de nått toppen eller inte är ett olöst mysterium. Fukamachi inser att om kameran verkligen tillhört den legendariska expeditionen så måste bilderna i den kunna bekräfta, eller avfärda, gissningarna om huruvida de båda bergsbestigarna verkligen nått toppen.

Habu skulle kunna machotävla
med Hemingway hela natten

Fukamachi köper kameran, men när han börjar göra efterforskningar kring hur kameran hamnade i butiken blir den stulen från hans hotellrum. Under sökandet efter tjuven kommer Fukamachi i kontakt med Jouji Habu, en japansk bergsbestigare som gått under jorden. Habu försvinner spårlöst, men Fukamachi börjar forska i den mystiske Habus liv. Och det är den livsberättelsen som Baku och Taniguchi ägnar större delen av första volymen åt att berätta.

Habu är ett slående exempel på bergsbestigaren som klättrar upp för berg ”för att de finns där”. Habu är en gudabenådad klättrare, men är också en excentriker med en mycket svårtillgänglig personlighet som ger honom få vänner. Han har svårt att passa in i grupper och sällskap och i kombination med en fruktansvärd olycka, som slutar med att hans enda partner faller mot sin död, utvecklas han därför mot ensamklättring.

Vinterklättring uppför
"Demonhällen"

Habu bär på en i det närmaste manisk passion för att bli först uppför oklättrade rutter, ofta under svårast tänkbara förhållanden som under isande vinter. Men trots Habus speciella ensamvargspersonlighet så känner jag som läsare för honom. Baku och Taniguchi får mig att förstå vad som driver honom, trots att jag själv får svindel och handsvettningar bara av att titta på Taniguchis illustrationer. Det är väl förstås inte helt konstigt. Det finns nämligen, mig veterligen, ingen inom serievärlden som kan avbilda natur som Jiro Taniguchi. Hans karakteristiska sätt att dela upp världen i vildmark och civilisation genom att låta stadsscenerna vara inrutade, medan klättringsrutorna fullkomligt flödar ut över sidan känns såväl genomtänkt som naturligt.

Bergsklättrarmanga hör inte till vanligheterna när det kommer till översättningar och satsningar från engelskspråkiga förlag. Även i Japan är förstås bergsklättrarhistorier en nischartad företeelse, men med historier som Minna no Yama (ungefärlig översättning ”Allas berg”) som trots allt vunnit, bland annat, Shogakukans mangapris och The Summit of the Gods som också blivit flerfaldigt prisbelönt verkar det ändå finnas något med bergsklättring som fascinerar. Nämnas bör att The Summit of the Gods är en ombearbetning av en i dagsläget oöversatt roman av Yumemakura Baku. Den är totalt fem volymer lång, varav två i skrivande stund finns översatta av Ponent Mon.