Visar inlägg med etikett Kärlek. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kärlek. Visa alla inlägg

tisdag 7 juni 2011

A Bride's Story

A Bride’s Story
Kaoru Mori
Yen Press
Kaoru Mori har är nog mest känd hos oss i Sverige för Emma och Shirley. I första delen av hennes A Bride’s Story har hon fått ihop något av det mest kompetenta jag fått äran att uppleva rent hantverksmässigt. Det här är för mig grundläggande mangaperfektion.

Kaoru Mori har enligt en inkluderad kort självbiografisk serie två övergripande intressen som följt henne ända senda biblioteksbesöken på mellanstadiet. Det ena, viktorianska hembiträden i 1800-talsmiljö, rönte henne så pass stor framgång att två av hennes serier, Emma och Shirley till och med svensköversattes för ett par år sedan, någonstans mitt under boomen för japanska serier. Det andra intresset, nomadfolk kring sidenvägen i Centralasien, har hon mig veterligen inte fått utlopp för förrän här i A Bride’s Story.

Historien utspelar sig liksom Kaoru Moris tidigare historier på 1800-talet och handlar om Amir Halgal, en tjugoårig kvinna från en nomadstam som blivit bortgift till en bofast familj. På allra första sidan träffar hon sin tilltänkte för första gången, med överaskningen att han bara är tolv år gammal! Själv har jag känslan av att i nio fall av tio hade en författare använt det här upplägget för att förmedla ett budskap om kvinnligt förtryck och det fruktansvärda i att inte låta människor själva välja vem de vill gifta sig med. Kaoru har en mycket mer avslappnad hållning till företeelsen och faller inte i fällan att fördöma en kultur från en annan tid för att deras kultur och känsla för vad som är en moralisk handling råkar skilja sig från hennes egen. Det är helt enkelt bara ett annat sätt att ordna sitt samhälle och min åsikt är att denna fördomsfria utgångspunkt hedrar henne.

Enda kritiken någon framför om åldern är
att Amir borde börjat föda barn tidigare

Istället för att fördöma så får vi istället en väldigt varm historia. Amir och hennes unge brudgum Karluks förhållande liknar i mångt och mycket en relation mellan storasyster och lillebror. Amir är också tämligen frigjord och är, på grund av hennes nomaduppväxt, en högst kapabel jägare med pil och båge.

Perfektion i C-dur

Just jaktscenen i bokens inledning är bland det mest kompetenta jag någonsin upplevt i serieväg. Känslan av fart och fokus hos Amir på hästryggen och harens flykt får mig verkligen att hisna och är så fantastiskt skildrad över tre sidor att det helt enkelt inte går att beskriva. Det kapslar på något sätt in essensen i vad det är serier kan göra som få andra medier kan.

Nästa sida. Man kan känna pilen träffa.

En sak som jag egentligen inte vill ta upp, men som i det glåmiga ljuset av barnpornografidomen mot Simon Lundström hela tiden ligger som ett filter över min läsning av A Bride’s Story är åldersskillnaden mellan Amir och Karluk. Allt är på det hela taget väldigt oskyldigt, men lite mer än halvvägs in i första volymen när de båda sover i en jurta kysser de varandra och, eftersom Amir är van vid nomadliv och vet hur man undviker kyla, sover efteråt nakna i samma säng. Tanken att den här scenen skulle vara olaglig att titta på är förstås befängd, men att tanken kring den över huvud taget slår mig säger något om hur bisarr vår strävan efter beskyddandet av något slags värnlöshetens idé blivit.

Utnyttjar Amir den unge Karluk?
Bara Ecpat vet.

Skall man säga något där, i en normal värld, A Bride’s Story brister så är det förmodligen i Amirs karaktär. Åtminstone så här långt är hon i det närmaste gudalik med bara positiva egenskaper och massor av styrkor. Hennes enda svaghet i första volymen är att hon oroar sig lite för mycket när Karluk får feber. Jag är dock beredd att ge Kaoru Mori en rejäl chans att utveckla både berättelsen och karaktärerna i betydligt fler volymer, speciellt med tanke på hur lyxig utgåvan från Yen Press är. Någon som är mer påläst om 1800-talets Centralasien kan säkert hitta både en och två brister i Kaorus porträttering, men för en naiv nybörjare som mig är det här på det hela taget definitivt en lyxig chokladtryffel bland allt lösgodis på marknaden.

måndag 21 mars 2011

A Drunken Dream and Other Stories


A Drunken Dream and Other Stories
Moto Hagio
Fantagraphics Books

Moto Hagio är en ny bekantskap för mig. I den här smått fantastiskt påkostade utgåvan har jag fått äran att göra hennes bekantskap och tagits på en minst sagt känslosam nostalgisk pilgrimsfärd.

A Drunken Dream and Other Stories är en antologi med tio stycken kortare historier. Utöver detta innehåller den också en sammanfattning av framväxten för Shoujo-serier, det vill säga serier som riktar sig till flickor. Översättaren, Matt Thorn, har också gjort en lång intervju med skaparen Moto Hagio och inkluderat hela intervjun i boken. Det gör att jag som läsare får en förståelse för vem Moto Hagio är, var hon kommer ifrån, och i vilken kontext jag kan placera hennes verk.

Moto Hagio är en del av en grupp som kallas för 49:orna, en generationsbeteckning som syftar på året när flera av de stora kvinnliga mangaskaparna föddes. Lite ironiskt så menar Moto Hagio i intervjun att hon inte direkt såg sig som medlem av någon grupp och att det dessutom var ganska få av de som räknas till 49:orna som verkligen föddes 1949.

En mamma tycker inte alltid att hennes
barn är det vackraste i hela världen
Jag har två favorithistorier i antologin, även om de nästan alla håller en mycket hög klass. Den första är ”Iguana Girl” som skildrar en flicka, Rika, från födseln till hennes mors död samt det egna moderskapet. Flickans mor och Rika tycker båda att Rika ser ut som en leguan, men Rika ser normal ut i alla andras ögon. På grund av detta hatas Rika av modern, av lite mystiska anledningar fram till historiens avslutande skruv. Rika har också svårt att hitta sin plats i samhället och upplever sig själv som klumpig, ful och okvinnlig. ”Iguana Girl” är på ett sätt en nytolkning av H.C. Andersens Den lilla sjöjungfrun. Det är en historia med drag av magisk realism, samtidigt som den lyckas diskutera begreppet kvinnlighet i det japanska samhället och huruvida villkorslös kärlek verkligen är så villkorslös.

Seriöst, ha näsdukarna framme
Min andra favorit, ”The Willow Tree”, är den allra sista historien och den berättas nästan helt utan ord. Jag vågar inte skriva för mycket av historien, med risk för att beröva läsaren den känslostorm jag själv var med om, men i korta avskalade drag kan jag berätta att man får se en kvinna som står vid ett pilträd medan årstiderna växlar och människor passerar förbi henne. Jag hade blivit varnad av översättaren att ta fram näsdukar till just den här historien, men eftersom jag väldigt sällan blir så pass känslomässigt berörd att det tar sig fysiska uttryck ignorerade jag denna varning. När jag börjar ana vart historien är på väg märker jag dock hur ögonen börjar tåras. Jag hinner tänka ”Verkligen? Tårögd över det här?” när jag vänder sida och allt bara brister för mig.

Jag stortjöt. Hulkade så jag nästan fick ont i magen. Det har jag aldrig gjort till en manga förr.

"Girl on Porch With Puppy"
har en annorlunda stil.
En samhällskritisk historia.
Eftersom historien är lite hemlighetsfullt uppbyggd, men med många ledtrådar bläddrade jag tillbaka och gick igenom den igen. Samma resultat. Om det verkligen var så att historien var så pass rörande, eller om den lyckades fånga mig just när jag var som mest bräcklig kan jag inte riktigt avgöra. Jag har inte vågat läsa om den, för det är en upplevelse jag verkligen vill spara och bevara.

Gemensamt för många av Moto Hagios historier är att de får mig att stanna upp, reflektera och göra kopplingar, mer eller mindre långsökta, till mitt eget liv och mina egna minnen. Den enda historien jag tycker sämre om är just titelhistorien, ”A Drunken Dream”. Ambitiöst tecknad och, hör och häpna, färglagd, fångar den mig ändå inte. Berättartekniskt är den för löst hopkopplad för att jag skall kunna följa med. Den hoppar i tiden utan att jag inser riktigt när, följer flera generationer olyckliga kärlekspar i parallell och blir helt enkelt för rörig. Åtminstone för mig.

"Bianca" - Vacker,
men sorglig
Jag vill avsluta med en tanke från bokens extramaterial, där Moto Hagio reflekterar över hennes egna mors oförmåga att acceptera sin dotters sysselsättning som serietecknare. Moto Hagio menar att hennes mor försökte forma sina barn till att bli ”riktiga vuxna” och att leva i ”verkligheten”. Vad modern inte insåg, menar Moto Hagio, är att ett sådant synsätt var ett försök att leva i en fiktion, att kapa en verklighet som helt enkelt inte var sann och aldrig kunde vara sann. Det absurda i sammanhanget, berättar Moto Hagio, är att hennes egna reaktion att fly från moderns eskapism blev att själv fly in i fantasin genom Science Fiction och fantastiska berättelser på skolbiblioteket. Den iakttagelsen fick min värld att snurra.
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...