Nausicaä of the Valley of the Wind

Hayao Miyazaki är förmodligen, i konkurrens med Akira Kurosawa, den japanska filmskapare som är mest känd för oss i Sverige. Vad kanske inte lika många känner till är att han på 1980-talet även skrivit och illustrerat Nausicaä of the Valley of the Wind - mangaförlagan till filmatiseringen med samma namn.

Nausicaä of the Valley
of the Wind - Vol. 1

Nausicaä of the Valley of the Wind ger känslan av en kombination av fantasy och science fiction. Världen som historien utspelar sig i är en sällsam framtidsvision av vår egen där mänskligheten har misskött sin planet och, i kombination med domedagsvapen, orsakat en näst intill fullständig ekologisk kollaps. En kraftigt decimerad mänsklig befolkning tvingas därför samsas om de små bitar land som fortfarande är beboeliga för människor.

Resten av världen är antingen bestående av stora syrafrätande hav, eller underliga skogar som släpper ut pollen som snabbt dödar en människa vid inandning. De enda som klarar av att leva i sådana skogar är förvuxna insekter, från halvmeterstora trollsländor till de magnifika, och för historien mycket centrala, Ohmu. Ohmu är en slags naturens rättskipare och deras ögon växlar färg från blå till röd när de blir upprörda.

Nausicaä ser rött

Huvudpersonen Nausicaä, eller Nausika som hon förmodligen skulle heta i en svensköversättning, är enligt Miyazaki inspirerad av en kombination av Nausika från Homeros Odysséen och en japansk historia om en prinsessa som älskade insekter. Nausicaä är självständig, krigisk när nöden kräver, men ofta omtänksam och med en stark uppfattning av både henne själv och mänskligheten som en liten bit i ett mycket större pussel.Hon är en mänsklig spegling av insektsskogarnas Ohmu, vilket tar sig tydligt uttryck i att hon kommer väl överens med dem och är den enda personen i berättelsen som lyckas lugna en Ohmu som bytt färg.

Resterna av ett
domedagsvapen

Mänskligheten i Miyazakis verk har dessvärre inte lärt sig av sina förfäders misstag. Tillbakakastade i ett nytt feodalsamhälle börjar berättelsen vid upptrappningen av ett krig mellan kungarikena Torumekia och Dorok. Aspirerande präster, prinsar och prinsessor kämpar för att återupptäcka förlorad teknologi från forna civilisationer, inklusive de legendariska gudakrigarna som knuffade mänskligheten över kanten till kollaps.

Miyazakis berättarstil är seriös och lite kärv. Att mangan tog ungefär 13 år att skapa märks i att han nästan aldrig slösar bort en ruta. Detta kräver visst fokus från läsaren och Miyazaki använder sig i stort sett aldrig av stora ensides- eller tvåsidorsillustrationer. Det är smått, stundtals på gränsen till plåttrigt, på ett sätt som är ganska sällsynt inom manga. Volymerna från Viz media är dessutom släppta i ett betydligt större format som, i kombination med rutornas struktur, för tankarna snarare till den västerländska serietraditionen.

Ohmu skrivs med japanskans
tecken för kung

Rädslan för atomvapenkrig är tydlig i Miyazakis allegori med gudakrigarna och känns väl inte fullt lika aktuell nu som den måste ha gjort på 80-talet, men den ekologiska aspekten, vad vi gör med vår planet, är fortfarande, snart 30 år senare, fullt relevant och högst aktuell.

Fördelen med Nausicaä of the Valley of the Wind är att den kan läsas precis så, som en exposé och kritik över mänsklig natur, vårt exploaterande av jordens resurser och om krigets förfärligheter. Men den kan också med behållning läsas utan sådana djupdykningar, som en fantastisk och dramatisk äventyrsberättelse. Med endast sju volymer är den dessutom betydligt kortare än mycket manga och kan tjäna som en fantastisk introduktion till vad manga kan vara men som det, dessvärre, allt för ofta inte är.

REAL

Takehiko Inoue har gjort en manga om något så ovanligt som rullstolsbasket. Eller, stryk det, Takehikos REAL är en manga precis som vilken som helst. Det är bara så att flera centrala karaktärer av olika anledningar råkar sitta i rullstol.

I berättelsens början får vi lära känna Nomiya, en gymnasiekille på glid som varit med om en vårdslös mopedolycka där han klarat sig utan en skråma. Flickan han skjutsade med blev dock hopplöst förlamad och Nomiya brottas med enorma skuldkänslor.

När läste du senast
en hyllning till hur ballt
det är med rullstol?

Nomiya struntar helt i skolan och hoppar av sitt enda glädjeämne, skolans basketlag, för att  varje dag besöka flickan han förlamat. En dag stöter de på en ung kille i rullstol, den en gång lovande 100-meterslöparen Togawa, som ensam tränar med en basketboll.

Togawas mer än lovligt kärva personlighet har fått honom utesluten ur laget han spelat i, men han och Nomiya bildar ett tvåmannalag och börjar spela om pengar mot andra. Och här glimrar historien till ordentligt!

Funktionsnedsättning
som dopningspreparat.

Efter att ha vunnit en av matcherna anklagar motståndarlaget Nomiya och Togawa för fusk eftersom, håll i dig, Togawa använder rullstol. De tycker att rullstolen ger Togawa en orättvis fördel och vägrar betala vadet de hade om matchen. Nomiyas försvar av Togawa är inget mindre än fantastiskt och hela scenen ställer på något sätt hela uppfattningen om vad det innebär att ha en funktionsnedsättning på ända.



Det är väldigt lätt att definiera en person utifrån deras fysiska egenskaper, vare sig det är kön, kläder, kropp eller mängden melanin i huden. Men i REAL hamnar jag åtminstone i ett stadie där jag inte längre fäster någon vikt

vid det. Jag har vant mig. För det är det alla fördomar bottnar i.

Att man inte är van.

Toriko

Toriko är utgiven av Viz Media under
deras Shonen Jump Advanced

Ibland har man inte ett dugg lust att tänka nyttigt. Ibland vill man bara stoppa i sig en svettig pizza med 119 ingredienser och skölja ner det med en kanna vitlökssås. Ibland vill man bara läsa Toriko av Mitsutoshi Shimabukuro.

Toriko utspelar sig i en "gourmetvärld" där allt kretsar kring mat, med fokus på sällsynta ingredienser. Att ta ett tema, i det här fallet mat, och sedan låta allt, överallt, kretsa kring det är ett ganska vanligt grepp i manga som främst riktar sig till tonåringar. Det kan vara ett brädspel, en aktivitet eller en sport som, när (den ofta magiskt talangfulle) protagonisten väl fått upp intresset, förföljer henne eller, absolut oftast, honom.

Om temat för en sådan manga råkar vara säg... flugfiske så är det inom bokens ramar en fullständigt naturlig situation om bokens protagonist under en promenad snubblar in i en främling och denne någon utan omsvep utmanar honom på en flugfiskeduell för att återställa sin heder.

Kräfttorsken är ett av de
mer normala djuren i
Torikos värld

Vad som skiljer Toriko lite från mallen är att bokens huvudperson, gourmetfantasten Toriko känns ganska färdig. Muskelberget Toriko är redan fantastiskt kompetent, etableras som praktiskt taget oslagbar i strid och blir aldrig direkt oroad över de mest riskabla situationer och det är svårt att se hur man skall kunna utveckla karaktären mer än genom tillbakablickar.

Istället sköts allt oroande av Torikos side-kick kocken Komatsu. Komatsu har som funktion att följa efter Toriko och förklara för läsaren precis hur enastående Toriko är. Läsaren är på ett sätt trygg med Toriko, eftersom de mest fasansfulla situationer aldrig blir farliga på riktigt.


Den här apan är lite galnare.
På Toriko-skalan får den dock
bara 3/10

Allt det här kan låta som dålig dramaturgi och, tja, det är det väl till viss del. Men historien är så fartfylld och sprudlar av så mycket idéer och berättarglädje att det liksom inte riktigt gör något. Volymerna, i skrivande stund tre i antal, är otroligt snabblästa lite på samma sätt som en påse chips tar slut automatiskt så fort den öppnats. Mitsutoshi Shimabukuro gör också ett skickligt jobb i att hitta på olika (o)djur för Toriko att jaga och äta, det ena vansinnigare än det andra.

Ha Ha Ha! Toriko lättar upp
stämningen med lite bajshumor

Så, för att sammanfatta: Toriko är enkel men fantasifullt intensiv underhållning utan behov av analys eller reflektion. Även om man såklart kan läsa in precis vad man vill med underhållande resultat.

Buddha - volym 1

Omslag hämtat från Vertical Inc

Den åtta volymer långa Buddha är skriven av Osamu Tezuka, som ofta hyllas som den främste utvecklaren av modern manga. Tezuka var nästan ofattbart produktiv under sin karriär och flera av hans verk, såsom Phoenix, Black Jack och, inte minst, Buddha måste räknas till något slags mangakanon.

Den första volymen är i stort en slags prolog, där själva titelkaraktären inte gör entré förrän i slutet och då endast som nyfödd. Historien börjar istället med en ordlös fabelliknande berättelse där en gammal man kollapsar i en vintrig vildmark och hittas av en björn, en räv och en hare.

Djuren ger sig ut för att hitta mat åt den gamle mannen. Björnen fångar fisk, räven hittar ironiskt nog vad som ser ut som en klase vindruvor, men haren hittar inget för mannen att äta. Björnen och räven lastar haren för dess misslyckande, varpå haren ber den gamle mannen att göra upp en eld. När elden blivit varm nog kastar sig haren på elden för att på så sätt tillaga sig själv åt mannen. Mannen blir rörd till tårar och den sista sidan visar hur haren stiger upp i världsalltet.



Det som sticker
ut sticker ut

 Det finns mycket att säga om Tezuka, men det jag alltid fascinerats mest av är hans sätt att jobba med serier som medium och verkligen använda de begränsningar och möjligheter som just serier medför. I exemplet ovan gör Tezuka det på ett subtilt sätt klart att haren är den viktigaste figuren, trots att den presenteras sist, genom att låta harens öron sticka utanför rutan. Haren blir därigenom mer framträdande, helt utan ett enda ord.

Historien blir sedan snarast en exposé över det indiska kastsystemet, med fokus på att göra motstånd mot orättvisor. En av de mest centrala karaktärerna blir Tatta, en handlingskraftig kastlös pojke med den användbara förmågan att förflytta sitt medvetande till djur.

Buddha är utgiven på engelska i totalt åtta delar av Vertical Inc.