Black Blizzard

Black Blizzard
Yoshihiro Tatsumi
Drawn & Quarterly
Bilder läses från vänster till höger

Yoshihiro Tatsumis hårdkokta noir-historia Black Blizzard från 1956 är något så ovanligt som en avslutad manga i en enda del. En intressant och snabbläst historisk utblick över seriekonsten.

1956 är ganska tidigt vad gäller serier. Marvel Comics hade i USA ännu inte börjat göra vare sig Fantastiska fyran eller X-men och Osamu Tezuka hade bara ett par år tidigare börjat teckna Astro Boy. På den tiden var det i Japan vanligt med ”hyrbibliotek”, som fungerade på ungefär samma sätt som hyrfilmer men med serier/böcker som medium istället för film.

Den första sidan i Black Blizzard består av bara en ruta med en bild av en kedja i en våldsam storm. Därefter skildras en klassisk detektiv i trenchcoat som går uppför en trappa mot en lägenhet där någon sitter och spelar piano. När polisen kommer in i lägenheten bryter mannen vid pianot ihop och erkänner mord.

Någon som erkänner så villigt
är aldrig riktigt skyldig.

Mannen, Susumu, hamnar på ett tåg på väg mot rättegång, bevakad av polisen och hopkedjad med en förhärdad brottsling. Stormen utanför orsakar dock ett jordskred och tåget spårar ur, varpå de båda flyr från olyckan. Susumu känner skyldighet att stanna kvar, men övertygas av fången han handfängslats vid. Kedjan i ruta ett får sin förklaring.

Kedjan är en symbol för ödet.
Kanske.

Historien utvecklas sen, vi får reda på de båda männens historia och på 127 sidor hinner mycket avhandlas. Som bokens baksidestext i medveten kiosklitteraturstil förmedlar på baksidan:
A Mysterious MURDER...
Star-crossed LOVE...
Secret IDENTITIES...
A deadly GAME of chance...
Two CONVICTS on the lam...
ALL BOUND BY FATE, ALL COLLIDING ON ONE STORMY NIGHT!

A deadly GAME of chance

Boken är ganska lyxig. De 16 första sidorna är helt I färg och boken avslutas med en intervju med skaparen Yoshihiro Tatsumi. Tatsumi är idag 76 år gammal, men när Black Blizzard tecknades var han inte mer än 21. Han medger, kanske lite väl blygsamt, i intervjun att han nog tycker det är lite pinsamt att hans gamla verk grävs fram och publiceras i våra dagar. Han berättar också om just färgsidorna och att det var kutym att färglägga eftersom manga då sågs som primärt riktat mot barn. När sedan medelåldern på läsaren ökade fasades också färgsidorna ut. Jag personligen kan inte låta bli att undra över hur andra medier som film hade utvecklats om samma resonemang hade gällt där...